Aktuellt

Året är 2008 och jag ska bli intervjuad av Ica-Kuriren. Tidningen jag inte ens vet finns, men som enligt min mamma är jättebra…

Jag tränar som vanligt ingen styrketräning men håller någon form av tonus i musklerna genom body pump. Men det är inte det vi ska prata om, vi pratar träningsdagböcker.

Anyway. Jag blir fotad med den där body pump-stången och under tiden som fortlöper tills att tidningen går i tryck har min biceps utan varken svett eller tårar vuxit i omfång. Jag har blivit krallig med hjälp av photoshop.

Så här i efterhand kan jag ju tycka det var lite klädsamt med en krallig biceps, men jag vet ju i själen att den inte var äkta. Jag har aldrig haft den där vertikala linjen på min överarm.

Förrän i går. När ljuset låg rätt i body pump-salen och alla stjärnor stod rätt i rymden, DÅ såg jag den. Linjen. Som hittills bara funnits i photoshoppens värld. Alla miljoner preacher curls i gruppträningssalen har gett resultat. En linje.

Coolt. Undrar om man kan se så där ung ut också? Nu när jag ändå är i gång. Eller näe, det funkar kanske inte så….

Det här är årstiden jag är avis på alla. Avis på den som springer i rapsfälten fast jag själv befinner mig i den mest fantastiska skog. Avis på de som provsprang i Helsingborg utan mig. Avis på den som sitter på uteservering när jag är i Sportstugan och avis på den som är i naturen när jag är i stan.

I maj är ALLT fantastiskt och jag vill göra allt samtidigt. Klona mig. För jag vill vandra med kompisarna i ”mina” hoods, samtidigt som jag vill hämta hemvändande  backpackande dotter på flyget. Jag vill bada fast jag fryser och äta glass och dricka kaffe simultant. Det går inte ihop sig.

Alla gör såklart inte fantastiska saker hela tiden. En del diskar ibland. Tvättar toaletter eller rensar ogräs. Men summan av instagramkardemumman är bara härlig. Och jag vill ha det härligt. Hela tiden. Samtidigt.

Den här veckan kommer att bli härlig.

Jag ska springa till Lund och överlämna välgörenhetspengar från Stävie Trail till Ronald McDonaldhuset. Förhoppningsvis passerar jag lite raps som gör att ni som bor i stan kommer att bli lite avis. Motvinden kommer inte synas på bild…

Min löparklubb Scania Road Runners ska ses till helgen för att ta vår (för närvarande) sista etapp av Skåneleden: Hovdala-Skyrup. Det blir myspyslöpning i fantastisk natur, dopp, grill-lunch och efterrätt. Jag blir avis på mig själv när jag tänker på det.

Men först ska jag matplanera, tvätta, jobba, och vattna min enda krukväxt. Men det kommer ni inte se på insta…

Bloggen inte uppdaterad på flera dagar, jag vet inte när det hände senast! Men. Vi har haft besök. Och i de små luckorna av egentid har jag prioriterat enligt den oskrivna regeln: löpning först…

Fredagens runda blir en familjerunda kring Hovdala. När vi kommer tillbaka till Sportstugan får Fredrik förklara för min mamma varför jag fortsätter att springa, rundar huset, och tar ett varv på kullen bakom. Försöka få henne att förstå att 11,84 km inte är ett alternativ. Hon fattar inget. Men så har hon aldrig varit löpare…

På lördag vill jag mest av att springa provlöpning på Helsingborgmarathonbanans andra halva. Socialisera med löparvänner och ta ett dopp i havet efteråt. Äta på Bruket…

Men det känns inte så gästvänligt, och jag tänker om. Lurar i väg de fikaglada gästerna på café i Hässleholm och springer själv dit. Mellan tuggorna av Princesstårta är det ingen som hinner sakna mig innan jag dyker upp som Gubben i Lådan. Eller Tanten med Svettig tröja. Men alltså, hur lyxigt att springa till ”stan” -16 km -nästan helt utan att nudda asfalt!

På helgens löpturer har jag sett så många vandrare att det tillslut börjar rycka i vandringstarmen. Lyckas övertala familjen att lämna bilen utanför Hässleholm när vi vinkat av gästerna på tåget. Sen vandrar vi Finjasjöleden som av en händelse passerar Sportstugan efter 11 km. Tar med minimal packning bestående av en vattenflaska och en medhavd ostmacka att njuta av vid fågeltornet.

Sen lunch hemma. Och kaffe. Nu väntar sista sju kilometrarna tillbaka till bilen. När solstolen känns som skönast och ögonlocken som tyngst.

Vem kom egentligen på den här idén?

Jag ska bara springa t/r till yogan på jobbet, 2 km åt vardera håll. Det blir en kladdig historia!

Det är första löpningen efter Köpenhamn och jag har i ärlighetens namn inte tagit jätteväl hand om min utrustning efter loppet. Det ska straffa sig mitt i självaste morgonstressen.

Slänger ner en torr tröja i en gympapåse. Att byta om till inför yogan. Då vet jag inte att påsen är full av gel och att det ska bli ett äventyr att veckla ut den tjugo minuter senare.

Spi-beltet går inte att öppna. Det är igenlimmat av samma gel. Ett par varv under varmvattenkranen och jag lyckas öppna. Bara för att upptäcka att ett helt fodral med salttabletter precis blivit vattenskadade. Och sen ska man ju lyckas dra igen dragkedjan igen… Det går, men inte gnisselfritt.

Sätter igång klockan och ger mig i väg. Men jag ser inte vad den visar, för hela displayen är kladdigt vit. Ändå bra, de är nog inga vidare upplyftande farter som visas…

Gels i all ära. Det är bra med energi när man springer. Men alltså, spara inte öppnade gels överallt. Tips från coachen!