Sagan om en biceps

Året är 2008 och jag ska bli intervjuad av Ica-Kuriren. Tidningen jag inte ens vet finns, men som enligt min mamma är jättebra…

Jag tränar som vanligt ingen styrketräning men håller någon form av tonus i musklerna genom body pump. Men det är inte det vi ska prata om, vi pratar träningsdagböcker.

Anyway. Jag blir fotad med den där body pump-stången och under tiden som fortlöper tills att tidningen går i tryck har min biceps utan varken svett eller tårar vuxit i omfång. Jag har blivit krallig med hjälp av photoshop.

Så här i efterhand kan jag ju tycka det var lite klädsamt med en krallig biceps, men jag vet ju i själen att den inte var äkta. Jag har aldrig haft den där vertikala linjen på min överarm.

Förrän i går. När ljuset låg rätt i body pump-salen och alla stjärnor stod rätt i rymden, DÅ såg jag den. Linjen. Som hittills bara funnits i photoshoppens värld. Alla miljoner preacher curls i gruppträningssalen har gett resultat. En linje.

Coolt. Undrar om man kan se så där ung ut också? Nu när jag ändå är i gång. Eller näe, det funkar kanske inte så….