Vi ska springa ihop. Sånt som vi gjorde förr. Innan skadorna. Först mina, sen hans. Men allt är glömt, nu är det dags igen, och vi har valt världens finaste led för uppgiften. Jakten på Gullspira, västra loopen.
Jag har sprungit den massor av gånger och alltid hittat runt pga den fantastiskt tydliga markeringen. Men då har jag inte haft en besserwisser med karta i släptåg…
För Fredrik vill lära sig stigarna, och hur allt hänger ihop. Bli världsbäst på skogen och kunna varenda stig. Kul så. Men just nu är det jag som kan stigarna bäst. För att jag inte varit skadad och sprungit mycket mer.
Plötsligt säger han att markeringen är fel. Ologisk. Och att stigen måste korsa sig själv om det ska gå ihop. Och sånt händer ju aldrig. Vi måste ha missat något. Och den markering vi just står framför tillhör säkert leden fast mycket längre fram…
”Men jag springer ju alltid här….” försöker jag….
Spelar liksom ingen roll. Det är något fel med markeringen.
Jag tycker att han övertänker. Om man bara följer markeringen så kommer man ju rätt. Utan att förvirras av en gammal orienteringskarta som inte alls har leden utritad.
Det löser sig till slut. Han låter sig övertygas (bara en sån sak!) och vi kommer runt. På en runda som är helt magisk så här års. Det gröna nästan bländas. Och vitsipporna. På krypavstånd från vår ytterdörr. Vilken ynnest. Och vilken grej att äntligen kunna springa ihop igen. Fast nästa gång gömmer jag kartan…
Inga kommentarer