Det är marathonintervaller på schemat. 4-3-2-1 km i ”lite-snabbare-än-marathon”-fart. Jag är, som alltid när det vankas fart, snornervös. Traktorn skakar. Men mest är jag brydd över vädret.
Solen skiner samtidigt som det blåser iskallt. Fredrik (som uppenbarligen är i klimakteriet) säger shorts och t-shirt. Han har varit svettig sen han spinnade i förrgår…
Jag tittar ut på löparna i Pildammsparken. Det passerar bara fem stycken, men alla har långa tights, tjocktröja och huvudbonad. Några har dunväst och några har festat till det med vintertights. Jag huttrar i mina korta tights, men Fredrik tror stenhårt på sin sak. Dessutom ser det ju MYCKET sportigare ut. De där påpälsade löparna är inga snabbisar. Och jag låter mig övertygas. Vem vill inte se snabb ut liksom….?
1,5 kilometer in på uppvärmningen är jag fortfarande stelfrusen. Då börjar det hagla. Hagelkornen letar sig in under tröjan och en isande känsla sprider sig i hela överkroppen. Jag får ta skydd på en toalett på Stadion, samtidigt som jag passar på att lätta lite på trycket. När man springer intervaller är det inte läge att bli toanödig.
En bit in på första intervallen kommer värmen så pass att jag inte håller på att frysa ihjäl. Jag släpper tankarna på att gå hem och klä på mig och fortsätter passet enligt plan.
Till skillnad från förra veckan dör jag inte av marathonfart. Och de tre sista intervallerna är ca 15 sekunder snabbare per kilometer än så…
Kan det vara shortsen…?
Inga kommentarer