Två veckor, två lopp, två sjätteplatser. Grymt nöjd med den placeringen i ett lopp jag njutit mig igenom från start till mål. Trots motvinden.
Det är kallt i starten och jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva utan min fleece och min dunjacka. Behåller den på så länge det bara går…
Planen för dagen är springa i en kontrollerad fart. Att inte ta ihjäl mig med tanke på loppet som väntar nästa helg, men ändå inte såsa runt fullständigt. Placerar mig en bit bak i startledet för att inte stressas i väg av snabba medlöpare.
Strax innan start upptäcker jag att jag skickat med mina energi-gels i väskan som åker bil till målet. Inte så att jag nödvändigt behöver dem men jag har ALLTID med in case of emergency. Nu är jag förpassad till sportdryck som jag naturligtvis inte vet vilken sort det är och var de serveras…
Starten går på gräs över en golfbana klippt med nagelsax. Det är lättsprunget och det känns coolt med havet så nära inpå. Vinden stör mig inte nämnvärt fastän jag vet att jag kommer att ha den blåsandes rakt framifrån i 21 km. Det finns många att gömma sig bakom även om löpare till sin natur oftast inte är väldigt breda.
Kommer direkt in i ett skönt flow och springer nog mer avslappnat än jag någonsin gjort. Hittar verkligen rätt i löpsteget från start och njuter. Ingenting gör ont, andningen är lugn. Fram till 12 km är livet en fest. Sen kommer sanden…
Sanden är bra mycket värre än motvinden. Den är mjuk, lös och djup. Under två hela kilometer sladdar jag runt innan det börjar dyka upp lite grästuvor att hoppa mellan för fastare underlag. Jag tappar lite av flytet i löpningen men direkt när vi kommer upp på asfalten vid 18 km kickar maskinen in igen.
Ser en bekant längre fram som filmar. Som den linslus jag är tänker jag att jag ska förgylla hans film, men kommer strax på andra tankar när ett, till perfektion knutet, skosnöre går upp. Hur är det möjligt? Tappar ett par hundra meter och det tar lång tid att jobba ikapp. När jag väl är framme är kameran nerstoppad och jag går miste om min filmkarriär…
En kille i orange kommer i fatt mig och ligger bredvid en stund innan han går förbi och lägger sig före. I skydd av hans rygg orkar jag hänga på i hans tempo utan att det blir jobbigare. Runner’s high slår mig med full kraft. Det här är riktigt coolt. I motvind på en fantastisk bana känner jag mig stark som ett troll.
Tills vi når upploppet. Ojämnt och gräsigt precis som alla andra år, och med en nittio graders sväng precis innan målgången. Plötsligt försvinner allt flyt men det är snabbt glömt. Tänker jag tillbaka är det bara ordet flow som slår mig.
Trots att jag inte sprungit några kvalitetspass eller långpass sedan februari är jag bara 30 sekunder sämre än förra gången på Sydkustloppet, och bara 50 sekunder från Sydkustlopps-pers (som båda gångerna sprungits i medvind…)
Jag fattar inget, men varför klaga?
Var det nya sleevesen som gjorde underverk?
Loppet blev en höjdare alltså, men nästan lika roligt var att läsa resultatlistan från Sportstiming, fullspäckad med rolig statistik.
Som åldersomvandlad tid så att jag kan jämföra mig med ynglingarna i mitt resesällskap. (Andreas, du slog mig bara med 32 sekunder. Varning för tanten liksom.)
Siffernörden i mig går bananas. Älska löpning och siffror!
