På Mallorca kan allt hända. Man kan till exempel träffa en juice-man mitt på en stig som pressar färska apelsiner.
Det händer aldrig på slingan i Furulund…
Den spontana blixtvisiten till Mallorca närmar sig sitt slut. Nu är det dags att åka hem och rota fram understället igen! Och ladda om för Sydkustloppet som jag tydligen ska springa på lördag. Tiden rusar och jag hänger inte riktigt med i svängarna.
Men det kommer att bli bra! Om det bara slutar snöa…
Vi har ett späckat schema, därav bristen på blogginlägg. Eller schemat är egentligen ganska luftigt, det är snarare så att alla planerade aktiviteter tar 2,5 gånger längre än tänkt. Dagens lunch intogs klockan 17.00…
Att allting tar så lång tid beror på att vi kommer vilse hela tiden. Vi missar färgmarkeringar och följer betongklumpar i marken som senare visar sig inte alls ha med leden att göra. Vi hamnar i taggbusksnår som sätter spår i våra underben, vänder kartor fel och springer i cirklar. Att ta selfies och groupies är också en tidsödande aktivitet. Och att jämföra vem som har fulast underben. Jag ligger bra till med mitt mastodontblåmärke på knät, och rivsår all over the place…
Men det sköna är att det inte finns någon stress. Vi ska ju bara springa, äta och sova. Livet när det är som enklast!
Miljön här på Mallorca är helt magisk. Vi växlar steniga berg med pinjedoftande skog och mjuka sanddynor. Det turkosa havet lockar till bad men någonstans går gränsen för hur wild and crazy jag tillåter mig själv att vara. Det är ju faktiskt minst tio grader för kallt!
Men. Allt är inte fantastiskt. Två av sju har drabbats av magsjuka. Den ena är min roomie som bytte sängen mot toalettgolv i natt. Min egen mage är heller inte helt hundra. Den leker torktumlare och var ett mindre trevligt sällskap på dagens långtur i bergen.
I morgon hoppas jag ordningen är återställd. Då rastar vi löparbenen för sista gången på den här resan. Hittar ett glassigt café och njuter av solen. Förtränger in i det sista att det är plus 6 grader och regn som väntar bara två dagar bort…
Det skulle vara en 8 km mjuka-upp-benen-efter-flygresan-runda. Uppskattad tidsåtgång: en timme. Därför packade jag varken med mig vatten eller energi.
Tänkter mig lättlöpt men det bjuds på rivstart i uppförsbacke. Till himlen typ. 8 km blir 12. Men det är inte kilometrarna som är grejen, det är höjden… Och de steniga nerförsbackarna.
En timme blir två timmar och fyrtio minuter. Utan vätska och energi.
Bland alla fantastiska vyer glömmer jag som tur var bort att tänka på mat och hinner faktiskt inte ens bli otrevlig. Liksom omöjligt i 21 grader och sol…
Dagens tur avslutas halvsvettigt på restaurang i Alcudias hamn. Och med en hunger som nu nått astronomiska höjder går till och med en paella med broskbitar, benbitar och oöppnade musslor ner.
Ja i alla fall riset. Benbitar är svårtuggade och vad gäller de oöppnade musslorna är jag inte beredd att riskera morgondagens rundor…
Det här är race-reporten jag inte trodde jag skulle få skriva. Därför njuter jag lite extra av att göra det, och blir på köpet lite rörd så här på kvällskvisten. Så otroligt tacksam för att jag fick uppleva detta fantastiska lopp igen och så galet förvånad över en vad som inte ens sa pip. Till skillnad från resten av kroppen. Vi tar det från början.
Vi åt en brakfrukost. Den kommer att föräras ett helt inlägg. Den var så gudomlig att jag var beredd att hoppa över hela loppet för att kunna äta ett varv till. Mer om det sen alltså.
Med mat sprutande ur öronen beger vi oss mot Christinehof. Hoppas på en matsmältning i världsrekordtempo…
Att välja startfålla var dagens lättaste beslut. Jag körde rutinerat och Fredrik tog någon av vinnarskallarna. Den första tror jag…
När vi kommer till starten har jag ännu inte bestämt strategi. Ska jag sejfa eller chansa? När tre minuter återstår vet jag fortfarande inte svaret. Inte heller har jag helt bestämt mig om jag ska köra tights eller kjol och i tidsnöden som råder råkar det bli både och…
Plötsligt uppenbarar sig lösningen på alla problem. Jag behöver inte längre vela mellan att bryta och chansa. Nu VET jag svaret.
Jag vet hur jag reagerar på 11 km. Att bryta där gör mig inte klokare. Jag måste ju testa för att se. Jag har dessutom fått frågan om att följa med till Mallorca (bara sådär!) och springa nästa helg. Hur ska jag veta om vaden funkar om jag inte testar?
Jag bestämmer mig för att testa. Funkar det så firar jag på Mallorca. Spontanitet när den är som bäst.
Första 2-3 km snicksnackar jag mig igenom. Det känns som hela världen känner till min vad. Jag får pepp och frågor om vaden genom hela loppet. Har dom pratat om den på nyheterna eller…?
Anyway. Jag tar det slow. Lugnt och metodiskt. Min riktlinje är att jag varje gång jag kommer i fatt någon måste ligga bakom och chilla i 3 minuter innan jag får springa om. Ett sätt att bromsa mig som funkar klockrent.
I det behagliga tempo jag håller hinner jag uppleva varenda vitsippa, porlet i Verkeån, backarna, och den fantastiska naturen. Det här är verkligen det vackraste loppet som finns. Och vill du ha en bra anledning att åka till Österlen så boka in nästa års upplaga. Här kan verkligen ingen bli besviken.
Jag har klätt mig för varmt (hallå kjol OCH tights liksom!) och får sota lite för det men i övrigt är upplevelsen fulländad.
När jag passerar Vantalängan har jag 8 km kvar. Då bubblar det fram en tår. Lyckan är fullständig. Jag känner att det kommer att hålla. Jag älskar min vad.
Har ont i två rumpmuskler (jag lyckades ju dra på mig träningsvärk från gårdagens pass fast jag medvetet valde bort alla benövningar utom en…), och höger fot krampar. Trött i min friska vad men den andra säger inget.
Det här är mitt första långpass på nära två månader. Tro sjutton att det känns. Ändå försämrar jag mig bara med 4 minuter jämfört med förra året. Skuttar uppför trapporna och svär över kullerstenarna innan jag passerar målgången som sjätte tjej. Och med tanke på att Åsa på femteplatsen visar sig vara man, så räknar jag mig som femma.
Vad hände? Ska jag till Mallorca? Måste nog ha familjeråd…
