Jag har Lisa Toffts vykort framför mig. Som pepp för att ta mig ut när motivationen tryter och intervallrädslan blir för stor. För det känns alltid lite eländigt när det vankas fart. Foten gör lite ont, benen känns stumma. Veterackarn om inte halsen känns också. Kanske skulle kroppen må bäst av en stund i soffan ändå.
En av Lisa Toffts fantastiska klokskaper.
Men solen ute lockar lite mer än tidningen och jag beslutar mig för 3 x 2.5 km snabbdistans. Med upp- och nerjogg avklarat på en timme. Jobbigt ja visst, men samtidigt med en känsla av fartvind och kraft. Av vår och lätta ben. Av tung andning och snor i näsan… Det bästa av allt.
Lunchen sitter som en smäck efteråt. Benen burrar och jag är stolt över genomfört pass. Det har hittills ALLTID varit värt att gå ut.