Jag tror jag precis sprang det mysigaste och hemtrevligaste loppet ever.  Ni måste få höra. 

Kommer till startområdet en halvtimme innan start. Det är kallt som attan, och det känns helt underbart med ett omklädningsrum att uppehålla sig i. Även om jag råkar följa med strömmen en sväng in på herrarnas innan jag slutligen hamnar rätt…

I omklädningsrummet finns två toaletter utan lås, och vi alla hjälps åt att hålla vakt åt varandra. Kön är som mest fem personer lång och man hinner i godan ro gå både en och två gånger. Fast mest av allt är hänget i omklädningsrummet ett enda stort kafferep. Fast utan kaffe. Här finns det grymt trevliga personer att bekanta sig med i väntan på det jobbiga som ska ske. Här kan man vela om vätskevästens vara eller inte vara. Här kan man bestämma sig och ångra sig och bestämma sig igen. Med två minuter till start kan man ta sig ut i det kalla utanför,  och precis med några sekunders marginal få satelliter.

Jag vet inte vilken tid jag ska förvänta mig på 28 kilometer. Hur ofta springer man den distansen liksom? Jag drar till med 2,5 timme och ber Fredrik möta upp i målet för en kaffe på stan. Det visar sig bli lite galet, men mer om det sen.

Starten går i ett ljuvligt medlut och de första kilometerna bara tickar på. Det tar en stund att hitta sin plats i ledet, att hitta folket som springer precis så där lagom fort. Jag har tjejen i den gröna tröjan som håller ett klockrent tempo framför mig. Hon blir min taktpinne.

Loppet går på cykelvägar med den plattaste asfalt, och de första 7-8 km är det liksom bara rakt fram, precis som jag vill ha det. Sen vrider vi norrut till ett motlut som aldrig vill ta slut. Någonstans innan vätskan vid 10 km har jag passerat den gröna tröjan, men när jag stannar för att dricka blir jag frånåkt igen. Men jag tävlar ju inte…

Vi snirklar i bostadsområden och efter 15 km når vi Norra Fäladen och den plats jag bott på under hela min studietid. Här börjar det luta neråt igen och jag nostalgispringer mig förbi gamla lägenheter och barnens första dagis. Helt ärligt vet jag inte var kilometer 15-21 blir av.  Jag är 20 år tillbaka i tiden i mina tankar. Tuffande som en traktor. Och någonstans där har jag plötsligt passerat den gröna tröjan igen.

Jag hänger på bakom ett gäng killar ända fram till sista vätskan vid 24 kilometer. Då försvinner alla och jag förväntas hitta hem själv. Jag fokuserar och skärper mig mitt allra mesta. Jag. Ska. Inte. Springa. Vilse. Men det är bra snitslat. Jag tar mig enkelt ner mot Rinnebäcksravinen där det plötsligt börjar gå lite trögt. Sträckan vid reningsverksdammarna tar liksom aldrig slut och jag får vänta länge innan skylten 1 KM KVAR dyker upp. Då gläds jag åt att äntligen vara framme, en kilometer är ju ingenting. Om det inte vore för att den är typ rakt uppför. Med fyra hundra meter kvar uppmanas man att spurta, men det går inte i uppförsbacken. Och varför skulle det? Det går ju inte annars heller…

Glider över mållinjen efter 2 timmar och 11 minuter, 19 minuter tidigare än bestämt. Så får jag också vänta snällt i min ensamhet. Efter tio minuter skickar jag ett sms till Fredrik: ”Är i mål sen ett tag. Var är du?”

Han ringer. Från Alfa Laval, och den plats på banan där han står och hejar. Och undrar var jag blivit av. Hans teori är att jag har  blivit dålig i magen och tagit en tio minuter bajspaus. Det har jag inte. Jag har bara underskattat min förmåga som vanligt.

Fryser ihjäl i målgången men passar på att mingla runt med alla trevliga människor. Tävlingsledaren kommer fram och tackar för ett tips jag gett om enduropilarna, som använts i loppet. Någon annan kommer fram och flashar med sin Stävie Trail-buff. En tredje är glad för att jag ska komma och springa för musikhjälpen mitt i natten. Och så får jag ansikten på folk som kommenterat på min blogg. Någon annan frestar med tidslopp på bana och just i detta nu är jag hur lättlurad som helst. Visst ska jag prova det! Vi har så trevligt, både i omklädningsrummet och utanför.

Hade det varit tjugo grader varmare hade jag aldrig gått hem.

Lund Runt alltså. Lägg det på minnet vettja. Så kanske vi ses nästa år!

Sara skrev ett fantastiskt inlägg om löpning och prestation häromdagen. Och jag höll med om varje punkt.

Jag svarade henne i kommentarerna att jag också springer för att njuta och uppleva. För att jag mår bra och känner mig stark. Jag skrev att jag inte bryr mig om tider och att klockan mest används för att få jämna kilometer…

Så svarar Sara: ”Jag tycker du på ett himla bra sätt lyckas tävla lustfyllt”

Jag reagerar på ordet ”tävla”. För jag tänker inte att jag tävlar. Och om det är det jag gör,  talar det då emot min image att springa för upplevelsen? Kanske ger jag sken av att vara en prestationsnörd ändå?  Får man gilla lopp trots att man inte bryr sig om tider? Får man kalla sig upplevelselöpare fast man springer lopp? Får man gilla att persa fast man aldrig tränar för just det? Och varför springer jag ens lopp?

Om jag nu inte tävlar på loppen hade jag teoretiskt lika bra kunnat springa själv. Men jag gillar att vara del av ett sammanhang och dela min upplevelse med många. Jag älskar loppvibbarna, stämningen och den fart jag på något mystiskt sätt ofta lyckas uppbringa i dessa sammanhang.  Jag är inte med för att slå någon annan, och faktiskt inte ens mig själv. Jag är med för att inte missa festen.

Jag tränar hela tiden men aldrig mot ett speciellt mål, och när någon på instagram i morse började oja sig över att det bara var 5,5 månad till London marathon förstod jag liksom ingenting. 5,5 månader är  jättelänge. Jag är glad om jag vet vad som händer på lördag. Men så tränar jag aldrig till ett specifikt lopp. Jag ser till att vara i form nog att springa ett maraton vilken dag som helst. I fall det skulle dyka upp något kul, måste man ju vara redo…

Jag är därmed alltid i form men aldrig i toppform. Resultatet blir vad det blir, och eftersom jag inte tränar för en viss tid så blir jag aldrig besviken. Men faktiskt alltid nöjd. Nöjd för att benen bär mig i vilken fart den än må vara. Nöjd för att jag fått uppleva ett nytt lopp, en ny stad eller för all del en favorit-i-repris. Aldrig besviken alltid nöjd. En rätt så bra deal.

Det här var veckans i särklass flummigaste inlägg. Jag vet inte om jag benade ut något alls. Varken för er eller mig själv.

Fast det kan ju kvitta. Så länge man får springa.

Jag ska springa Lund Runt i helgen och idag fick jag nummerlappen och en karta i min hand…

Att få en karta i sin hand är lite oroväckande. Speciellt som det finns gps-filer att ladda ner. Kan det vara så att snitslingen är otillräcklig? Att banan inte är Anna-certifierad. Studerar kartan med lupp och försöker memorera,  men är vilse redan efter första grusvägen. Det enda jag med säkerhet vet är att rundan INTE passerar kaffebaren. Och att det finns en betydande risk att doften av kaffe kommer att utöva någon slags centripetalkraft på mig. Att jag liksom dras in mot mitten och missar hela grejen….

Anyway. Det ska bli kul med lite lopp i tillvaron, lite nummerlapp på magen, lite klädångest och lite race report att skriva.  Någon fler som förgyller helgen med lopp?

Man kan tycka vad man vill om Facebook men ibland pluppar det upp gamla minne som man kan glädjas åt igen. Idag läser jag:

2010 var året allt hände och det här var en av höjdpunkterna. Ultraintervaller, i form av en mil var tredje timme under ett helt dygn.

Jag hade samlat ihop ett helt gäng med glada vänner för att vi liksom skulle peppa varandra att ladda om, gång på gång. Vi huserade på det lokala gymmet, vilade ihop, åt ihop, rullade foamroller ihop, led och skrattade ihop. En mage efter den andra ballade ur och mot slutet var det inte jättemånga som mådde hallon. Och lukten i lokalen förvandlades stegvis till en härlig mix av liniment och svettiga löparbrallor.

Sova var det nog ingen som kunde trots att hela lokalen var fylld av liggunderlag. Det var ett galet upptåg men det krävde sin återhämtning mentalt för att ens fundera på att göra det igen. Men nu känner jag att tiden är mogen. Jag hade älskat att göra det igen.

Jag hade velat känna känslan nu när jag är mycket mer ultratränad. Se om det kanske inte gör riktigt lika ont…

Men jag behöver sällskap. Ni kan väl läsa min ”race” report från när det begav sig och fundera om ni hade kunnat tänka er att göra mig sällskap? Fatta så kul vi hade haft.