Det är dags att börja filura över vilken julkalender man ska ge sig på. Förutom chokladkalendern då som är helt obligatorisk…

Förra året snickrade jag och dottern ihop en egen. Hon gav riktlinjerna och jag gjorde beräkningarna. Eftersom hon vill hon ville ha max 150 km och inte tyckte det var värt att byta om för mindre än 5 km, blev det inte så stor variation mellan dagarna. Typ 5 km nästan jämt…  Men tanken var ju rolig.

Favoriten of all times är fortfarande Sara Rönnes jävligt jobbiga julkalender, där datumet fick sätta antalet. Av vilken övning fick man välja själv. Försökte mig på EN chin på julkalenderns första dag men misslyckades och fick springa ETT dussin kilometer istället.

Ett annat vanligt alternativ är att springa dagens datum. Men jag tänker att det blir stressigt där mot slutet och att familjen kanske protesterar när jag struntar i uppesittarkvällen och ger mig ut på 23 kilometer löpning mitt i kvällsmyset. Och vända på steken är ju inte heller kul. EN enda stackars kilometer på julafton kommer ju förstöra julfeelingen big time.

Vad säger ni hörrni? Har ni någon kul kalender att dela med er av?

Jag unnade mig en ny gps-klocka i 50-årspresent till mig själv, och i helgen har det varit upp till bevis. Om den är värld sina slantar. Och ja, alltså. Vilken grej! Att kunna ha kartan i klockan är världsbäst och har gett mig två grymma pass i helgen.

Jag är sämst på hitta och måttligt intelligent när det gäller kartor. Mina tidigare rundor har kunnat ta hur lång tid som helst, för att jag vid minsta vilsespring behövt stanna, snurra fyra varv på kartan för att lista ut vad som är upp och ner, och till sist klura ut vart jag ska. Min nya klocka förhindrade förvisso inte smärre felspringningar, men den tog mig i alla fall direkt tillbaka på banan igen. Utan ett tio minuter långt kartstopp.

Det är Fredrik som i vanlig ordning har lagt rundan. Jag har ingen aning om vart jag ska men vet i alla fall hur långt det ska bli. Detaljen om höjdmeter glömde jag att kolla, och får därför en smärre chock när de aldrig tycks ta slut…

Jag följer en pil i klockan. 45 meter innan varje sväng varnar den, och då är det dags att sluta dagdrömma och leta efter vägen som ska ta mig vidare. Plättlätt. Tack vare klockan har jag hittat ut på helt nya tassemarker och jag är beredd att säga att den är värld sina pengar.  Fast…

Eftersom jag har skärmen inställd på själva kartan, ser jag inte hur långt jag sprungit. Och när den signalerar att banan är klar står jag utanför dörren. Helt logiskt stannar jag klockan och tar mig in på hallgolvet där jag slänger mig handlöst. Höjdmetrarna har satt sina spår och jag är trött. För trött för att inse att jag precis avslutat ett pass på 26,91 km.

Borde inte en sån dyr klocka varna för sånt. Typ: ”Varning, du håller på att avsluta ett pass på 26,91 km, är du SÄKER på att det är en bra idé?”

Oklart om jag ändå hade orkat 90 meter till. Sa jag att det var jobbigt med backar????

Jag råkade ramla in på Facebookgruppen Vargobs i Skåne och det skulle straffa sig…

Ger mig ut strax efter 14, och i skogen får man redan känslan av skymning. Trots att det som omväxling ligger snö på marken som borde lysa upp.

Jag par precis läst om en VARG vid Filesjön och efter en snabb glutt på klartan sett att den ligger 7 km från Sportstugan. Inte helt ovetande om detta har Fredrik dragit en runda till mig som passerar just Filesjön – lite för nära. Efter omförhandling har har kortat den en kilometer och gett mig lite marginal till sjön. Med kommentaren ”du vet väl att vargar rör sig hela tiden”…

Anyway. Det är en fantastisk runda: golden hour och snö på marken. Det biter i kinderna och jag älskar ju det här. Men nu tänker jag bara på varg.

Jag borde kanske vara extra uppmärksam men väljer strutsmetoden. Blicken i backen. Om jag inte ser vargen så ser den kanske inte mig…

Och varför låter det så mycket i skogen? Knarrande träd, kraxande fåglar och hundskäll. Eller är det hund? Skäller vargar? Ska de inte yla?

En Black Friday i skogen är inte det samma som en fredag på stan. Här finns inte en själ. Ingen som kan rädda mig när vargen går till attack. Jag ser en bil och borde bli trygg. Men om det är något jag är mer rädd för än vargar så är det tomma bilar på udda platser. Får fart under galoscherna och lugnar mig inte förrän jag är ute på trygg mark. Sista två asfaltkilometrarna till sportstugan. Som dagen till ära är klädda i blankis.

Trots skridskolöpning sista två kilometrarna och kraftig kupering håller jag ett snitt snabbare än vilken standard Malmörunda som helst. Fredrik konstaterar att jag är i bra form. Vargar gör underverk för formen…

Vi åker skytteltrafik mellan lägenheten i Malmö och sportstugan. Packar väskor och packar upp. Jag är så trött på att packa, att om jag inte i grunden kräktes en smula på Black Friday så skulle jag shoppa dubbla uppsättningar av allt.

Ha en hel garderob i sportstugan så jag slapp kånka så mycket. Fyrdubbla vintertights, dubbla vätskevästar och garminladdare. Och sju miljoner löparskor.

Men nu black friday-strejkar jag ju lite. Och sparar pengar till en altan….

Så jag får fortsätta kånka. Hepp.

Men så länge jag tänker att det är styrketräning att bära 10 väskor tre våningar, så lyckas jag lura mig själv att det är lite kul ändå! Tur att man är lättlurad!