Klockan!

Jag unnade mig en ny gps-klocka i 50-årspresent till mig själv, och i helgen har det varit upp till bevis. Om den är värld sina slantar. Och ja, alltså. Vilken grej! Att kunna ha kartan i klockan är världsbäst och har gett mig två grymma pass i helgen.

Jag är sämst på hitta och måttligt intelligent när det gäller kartor. Mina tidigare rundor har kunnat ta hur lång tid som helst, för att jag vid minsta vilsespring behövt stanna, snurra fyra varv på kartan för att lista ut vad som är upp och ner, och till sist klura ut vart jag ska. Min nya klocka förhindrade förvisso inte smärre felspringningar, men den tog mig i alla fall direkt tillbaka på banan igen. Utan ett tio minuter långt kartstopp.

Det är Fredrik som i vanlig ordning har lagt rundan. Jag har ingen aning om vart jag ska men vet i alla fall hur långt det ska bli. Detaljen om höjdmeter glömde jag att kolla, och får därför en smärre chock när de aldrig tycks ta slut…

Jag följer en pil i klockan. 45 meter innan varje sväng varnar den, och då är det dags att sluta dagdrömma och leta efter vägen som ska ta mig vidare. Plättlätt. Tack vare klockan har jag hittat ut på helt nya tassemarker och jag är beredd att säga att den är värld sina pengar.  Fast…

Eftersom jag har skärmen inställd på själva kartan, ser jag inte hur långt jag sprungit. Och när den signalerar att banan är klar står jag utanför dörren. Helt logiskt stannar jag klockan och tar mig in på hallgolvet där jag slänger mig handlöst. Höjdmetrarna har satt sina spår och jag är trött. För trött för att inse att jag precis avslutat ett pass på 26,91 km.

Borde inte en sån dyr klocka varna för sånt. Typ: ”Varning, du håller på att avsluta ett pass på 26,91 km, är du SÄKER på att det är en bra idé?”

Oklart om jag ändå hade orkat 90 meter till. Sa jag att det var jobbigt med backar????