I morgon har 6 löpfria dagar gått sedan mitt senaste försök. Det som kändes ok under tiden men som blev sämre dagen efter. Nu känns det bra igen. Frågan är när man vågar och hur…?

I morgon har jag chans att testa löpsteg på Söderåsen. I jämförelse med asfalten runt kvarteret är det en frestelse helt omöjlig att motstå. Jag tänker en promenad med löpinslag. Där löpinslagen är både färre och kortare än förra gången. Och sen liksom jämföra kroppens svar.  Känns det likadant som efter förra gången får jag snällt vänta lite till. Korta ner ännu mer.  Känns det inget är det här jag får utgå ifrån.

Att komma tillbaka efter skada är ett enda långt experiment. Det är nervöst. Ibland känns det bäst att aldrig springa igen för att slippa bli besviken. Men det funkar ju inte. För någon gång måste det ju gå.  Och det vore ju synd att inte springa när det kunde ha gått. Som att missa festen liksom.

Så om ni har någon lyckotumme över, håll den för mig i morgon.

Senast jag var på Stenshuvud hade jag aggressioner. Jag kommer bestämt ihåg det, även om det inte riktigt framgår av det rosafluffiga blogginlägget…
Det var min premiär på mountainbike och jag hade ingen aning om hur många stenar som kunde ligga på en och samma stig. Eller hur långsamt det går att cykla i sand.  Idag skulle vi dit igen. Till fots.

Med tanke på tidigare erfarenhet tror jag att jag ska mötas av sju miljoner grå stenar. Att det liksom inte ska vara fint. Men jag bedrar mig. Stenshuvud utan cykel är det vackraste vackra. Typ som paradiset. Det är så grönt att det nästan sticker i ögonen. Och fullt av bäckar och vitsippor. Det är havet och stranden.  Och det är väldigt nära att vi spontanshoppar en stuga på Österlen.

Men prylnörden jag är gift med har helt otippat en liten spärr när beloppet överstiger priset för sovsäck eller kaffemaskin. Därför kommer vi hem med pengarna i behåll och har en chans att fundera en sekund eller två. Att inte förivra oss. Hur kunde han bli så förnuftig?  En sovsäck tog ju bara två klick. Ska det vara så mycket svårare med en stuga?

Jag ska cykla till Sövde för en övernattning utomhus innan fortsatt färd till Österlen. Fredrik kör bil med ombyteskläder och sju ton övrig packning. Fast han kör för sakta…

Jag har medvind och flyger fram. Trots ett uppgivet och evighetslångt stopp vid 102:an (i ett försök att korsa stor väg en fredag eftermiddag i rusningstrafik) kommer jag fram 17 minuter innan tidtabell. Fryser ihjäl en smula medan jag väntar, men allt är glömt när jag stunden senare bjuds på ostgifflar och kaffe med sjöutsikt.

Vår tänkta tältplats visar sig vara förbjuden. Med en arg skylt från markägaren. Vågar inte chansa och en stunds tältplatsjakt börjar. Medan solen dalar…

Hittar till slut en plats och gör oss hemmastadda. Slår upp tältet och börjar preppa mat. Har precis börjat äta när en bil saktar in vid vår plats. Stannar och tittar. Med vår skräcktältning förra sommaren i minnet tycker jag bilen är skum. Och nu börjar det bli mörkt.

Det är vår bil som avslöjar oss. Och elden. Som leder uppmärksamheten åt vårt håll fast vi vill vara hemliga. När maten är intagen beslutar vi oss för att köra i väg bilen ett par hundra meter. Avleda uppmärksamheten. Sen släcker vi brasan och kryper in i tältet. Gör oss osynliga…

Då kommer kvällens överraskning extra allt. Minusgrader. Tanken har liksom inte slagit mig, det är ju vår! Och trots att jag kryper ner i sovsäcken med långkalsonger, byxor, tjockunderställ, fleece och dunjacka, så fryser jag. Om näsan!

Drar upp buffen som en rånare men får panik av att andas varm blöt luft. Tänker om och tänker nytt. Sätter buffen på huvudet och drar ner den över nästan, men bara över nästippen så att näsborrarna är fria. Det är ett genidrag och efter ett par timmars oförmåga att somna lyckas jag äntligen!

Vaknar av fågelparty vid fyrasnåret men lyckas somna om. Vid 6 går vi upp. Och startar dagen med en tvångs-power-walk. För att få upp något som ens liknar värme. Det blir en fantastisk promenad i soluppgången innan vi är varma nog att ta oss an gröten.

Hur tjejen som kollar SMHI 28 ggr per dag lyckades missa minusgraderna är en gåta. Å andra sidan har jag liksom inte fler kläder. Det är nog en ny sovsäck jag behöver. Och sånna tankar behöver man knappt tänka innan prylnörden jag är gift med shoppar loss. Så nästa utenatt har jag det förmodligen lite varmare…

Långt inlägg. Det enda du behöver komma ihåg är life hacket med buffen. Jag borde få Nobelpriset för den upptäckten. Vill någon sticka en näsvärmare till mig går det också bra!

I morgon skulle jag ha sprungit Simris Alg Ultra 60 km. Men ödet ville annorlunda. Höften och Corona gjorde gemensam sak och liksom ställde in alltihopa. Och på ett sätt är det ju lika bra när ont och ont sammanfaller.

Men ingen plan A utan plan B.

Den naturliga plan B vid inställt lopp hade ju varit att springa sträckan på egen hand. Att sjunka djupt i sanden längs strandpartierna, att svära över hårda stenar, kämpa, tvivla, blåsa bort, övervinna och slutligen casha in finishermuggen. Som redan var beställd och finns för uthämtning för den som ändå springer.

Men när höften omöjliggör plan B går man över till plan C.

Plan C innefattar långcykling, kaffe i naturen, utomhusmiddag, tält, utegröt, vandring, cykling, finmiddag, lyxfrulle, vandring och kaffebar.

Plan C behöver tamejtusan inte vara så pjåkigt!