Enligt SMHI skulle det regna hela dagen…
Vi är påpälsade till tänderna när vi startar vår resa vid Ystads järnvägsstation. Det regnar. I 10 minuter. Sen har vi sol hela dagen… SMHI did it again!
Jag och mitt megabauta-monster. Och lite regn på det…
De första 24 km ska vara lättcyklade. Men innan vi ens hinner ut ur Ystad lossnar Fredriks sadel och pekar därefter lika ofta åt höger som rakt fram… Äventyret kan börja!
Vi cyklar på skogsstigar och allt luktar skog. Naturen är helt fantastisk och jag ställer mig ungefär samma fråga som igår: Varför cykla längs 108:an mot Lund, när man kan cykla här? (Jag ger mig själv svaret några timmar senare… håll tillgodo!)
Allt går smärtfritt till lunchstoppet på Brösarps gästis efter 70 km. SEN börjar äventyret.
Vi har ca 30 km kvar, borde ta 1.5 timme i den fart vi håller. (Nej det går inte fort i skogen). Då vet vi inte att vi ska behöva harva oss fram över stock och sten med en hastighet av 2 km på en timme… TVÅ KILOMETER PÅ EN TIMME!
När vi nästan gett upp ordnar underlaget upp sig och vi kan cykla ett par kilometer innan vi plötsligt befinner oss på en sandstrand någonstans mellan Kivik och Simrishamn. Ganska trötta på att promenera bestämmer vi oss för att sand är cyklingsbart.
Vi cyklar på sand och i vatten tills vi tappar styrfart och blir tvungna att sätta ner fötterna. Ajtusan! BLÖTT i skorna.
Men det är omöjligt att negga. Havet är så vackert att det vore skandal att ens bli småsur. Vi njuter av utsikten lite innan vi tuggar vidare. Hittar en trappa upp till en asfalterad väg som tar oss sista biten till Simrishamn, 1. 5 timme efter tidtabell.
1,5 timme sena och därmed sena till kvällens middag på Lemongrass. Det är då jag förstår varför man cyklar på en asfalterad landsväg till Lund. Då riskerar man liksom inte att missa förrätten!
Å andra sidan. En missad förrätt kan det vara värt, för det blev ett grymt äventyr! Och Fredrik lyckades cykla med lös sadel hela vägen… (Dessutom var vårt middagssällskap trevliga nog att vänta på oss, så vi fick både förrätt, huvudrätt och äventyr!)
MTB-premiären avklarad alltså. Och alla kroppsdelar hela och på rätt plats.
10 Kommentarer
Dessi
17 juni, 2012 kl 00:33Ingen dålig premiärrunda! 10 mil alltså? Jag höll mig till 1 mil idag och kände mig stolt över den haha! :)
Anna (orka mera)
18 juni, 2012 kl 20:44Haha, man får passa på när man har tid! Men det var inte så trixig mtb, mycket grusvägar, och större skogsstigar!
Västgötskan
17 juni, 2012 kl 09:32Stenar och sand…. Verkligen ett äventyr! :-D
Träningsglädje
17 juni, 2012 kl 09:34jäklar vilken lång runda! vad är roligast: mtb eller lv?
Anna (orka mera)
18 juni, 2012 kl 20:46Mtb är ju härligare på ett sätt med all natur och all smuts! Sen får man ju inte samma fartkänsla som i rejäl medvind på asfalt. Nu valde vi en snäll runda, för jag är rätt feg, och den rundan slog nog landsvägen. Men jag föredrar nog landsväg framför allt för trixig mtb. Just för att jag är extremt rädd för att stå på öronen :) Typ så…
anneliten
17 juni, 2012 kl 09:50Åhh! Jag blir riktigt sugen. Men tror ändå att jag är lite för feg…
Anna (orka mera)
18 juni, 2012 kl 20:47Du kan omöjligen vara fegare än jag! Men det finns ju många större stigar att cykla på utan allt för många rötter och stenar! Jag tyckte det var superhärligt!
Träningen och livet
17 juni, 2012 kl 15:42Ett riktigt äventyr. Finns bara viljan klarar man allt!
Uppochhoppa
17 juni, 2012 kl 23:44Men allstå. TIO mil som premiärrunda, Du är så galet roligt härlig. jag harvar runt på mina tvåmilare och tävlar lite vågat på 65 km, och du bara ” ska träna lite” och kör tio mil. Hej och hå. Hoppas allt kändes toppen – nu är du minst lika mtb som jag!
Anna (orka mera)
18 juni, 2012 kl 20:49Haha, jag visste inte bättre! Nejdå, det var inga problem, det var ju bara ett parti som blev rent ocyklingsbart, annars hade vi en rätt smidig tur. Nu måste jag träna lite till så jag vågar hänga med till Högbo!