I morgon har 6 löpfria dagar gått sedan mitt senaste försök. Det som kändes ok under tiden men som blev sämre dagen efter. Nu känns det bra igen. Frågan är när man vågar och hur…?
I morgon har jag chans att testa löpsteg på Söderåsen. I jämförelse med asfalten runt kvarteret är det en frestelse helt omöjlig att motstå. Jag tänker en promenad med löpinslag. Där löpinslagen är både färre och kortare än förra gången. Och sen liksom jämföra kroppens svar. Känns det likadant som efter förra gången får jag snällt vänta lite till. Korta ner ännu mer. Känns det inget är det här jag får utgå ifrån.
Att komma tillbaka efter skada är ett enda långt experiment. Det är nervöst. Ibland känns det bäst att aldrig springa igen för att slippa bli besviken. Men det funkar ju inte. För någon gång måste det ju gå. Och det vore ju synd att inte springa när det kunde ha gått. Som att missa festen liksom.
Så om ni har någon lyckotumme över, håll den för mig i morgon.
2 Kommentarer
Johanna
20 april, 2020 kl 20:56Håller alla mina tummar och tår!! Denna tid är ju den vackraste att springa. Vitsippsmattor, rapsfält, skir bokgrönska!
ingmarie Nilsson
21 april, 2020 kl 19:48Städningen finns kvar! Det är inte säkert att fint väder, pratsällskap, skön träning och vacker natur gör! Rätt val!