April till juni är prime time för alla roliga lopp. Jag är anmäld till Simris Alg Ultra 60 km och Stockholm marathon men det blir inget av det. Vi får tänka om och tänka nytt.

I början av året har vi bestämt oss för att springa hela Skåneleden. Som en bröllopspresent till oss själva, 20 år efter den stora dagen. Men planen ligger på is. Jag är fortfarande skadad.

APRIL:

När det inte finns lopp att springa får man ordna egna. Lyckas arrangera ett coronasäkert lopp i påskhelgen med 20 deltagare. Handspriten flödar fritt och allt är inplastat. Inte deltagarna förstås, men maten…
Ordet på allas läppar är ”social distansering” och jag inser att det faktiskt är ganska skönt ibland. Fast då vet jag inte att det ska sträcka sig över både midsommar och jul!  ”I dessa tider” blir ett välanvänt uttryck men jag har det ganska bra tiderna till trots. Jag kan ju bo i mina mjukisbyxor…

Jag har provsprungit den trasiga höften ett par gånger men det vill sig inte riktigt. I april får jag den geniala idén att vi kan utföra vår Skåneleden-utmaning i vandringsskor.  En tanke som hittills varit helt främmande. Varför gå när man kan springa liksom? Men nu kan jag alltså inte det…
När vi promenerar kan vi prata kilometerlånga meningar utan att få andnöd och under våra dagslånga vandringar löser vi världsproblem och allmän familjelogistik. När jag inte behöver vara rädd för att stuka fötterna kan jag dessutom lyfta blicken och uppleva omgivningen mycket mer. Aprils bästa upptäckt! Och det kommer att bli många mil i vandringsskorna innan året är slut…

MAJ:

Maj är en enda lång vandring. Hemmet har förvandlats till en arbetsplats och vi tar varje chans att komma bort därifrån. Vi bockar av allt fler delar av Skåneleden, men jag cyklar också förstås. Och blir ertappad av en bonde när jag står och tar selfies vid hennes rapsfält. En chockartad upplevelse på en av alla mina cykelturer innan jobbet. Hemarbete skapar möjligheter och morgoncykling är en av dem. Att ramla in på Teamsmötet klockan 8:30 direkt från duschen är liksom inte möjligt när man jobbar på kontoret! Och hinner man av en händelse inte med duschen är det ingen som märker det. Bara man ser till att inte ha kameran på…

d

I juni har jag fått nog av lopptorkan och anordnar tillsammans med Fredrik mitt femte lopp för året. Det är ett Frontyard – ett helt nytt koncept som bara körts två gånger i Stockholm tidigare.  Intresset är stort och vi väljer att köra två lopp efter varandra för att kunna hålla oss till maxgränsen på 50 personer. Det bli en arbetsdag som varar från 07:00 till midnatt. Och vi har kul varenda sekund!

Coronaåret 2020 är avklarat till hälften. Läget känns under kontroll. Och mycket roligt ska hinnas med innan tyglarna ska dras åt igen.  Stay tuned för den rafflande fortsättningen!

Vet inte hur det gick till men jag har vinterbadat 4 ggr i år. Jag som inte ens kan doppa mig på sommaren…

Men vi fuskar lite. Här kommer behind the scenes, knepen som gör att vi överlever och upplevelser från en spritt språngande nybörjare.

Omklädningstält med gasolvärmare i.
I omklädningstältet blir det varmt och gott. Men det kräver lite koll på hur man viftar med dunjackan och var man slänger handduken. Eldsvådor blir ju visserligen varmt men kanske lite väl effektfullt får vårt rofyllda dopp…

Badskor.
För att kunna gå ut utan att behöva väja för ojämnheter i botten. Rakt fram och fokuserat. Det enda som funkar för mig.

Tiden.
Som minst vill jag stanna nere tills andningen lugnat sig. Tills jag slutat hyperventilera och kan andas djupt. Det tar 20 sekunder. Idag ställde jag klockan på 1 minut för att se om det var möjligt. Det var det…

Kylan.
Jag blir iskall men fryser inte. Underarmarna är värst. Faktiskt det enda ställe som känns riktigt kallt. Ska försöka hålla dem närmare mig nästa gång och se om det hjälper.

Värmen.
Värmen efteråt är konstig. Att stå i handduken i flera minuter utan att frysa. Jag som fryser i tjockaste täckjacka i vanliga fall.

Ombytet.
Omklädningstältet igen. Uppvärmt. Kanske inte så hard core men skönt. I väskan bylsiga kläder som är lätta att ta på. Vi har till och med en pall i tältet. För att slippa stå på ett ben och ramla rätt in i gasolvärmaren.

Fikat.
Belöningen. En kopp te och en lussebulle.

4,8 grader idag och mitt kallaste hittills. De riktigt inbitna badar lika många minuter som antal grader. Dit har jag 3,8 minuter. Det får bli målsättningen för nästa år…

Ingen jul är den andra lik. Utom vad gäller tomtelöpningen då…

Förra året svettades vi i 30 grader och fick lämna tomteluvan hemma. Det känns främmande nu…

Vi ger oss ut strax innan sju för att hinna hem i tid till de aktiviteter som väntar. Kävlinge ligger öde och Tomtefar har smörkola i löparbenen. Vi plingar genom kvarteren i hopp om att få glädja någon, men möter bara en sömndrucken hundägare och en sopbil.

Passerar Kävlinges centrum bara för att notera att kommunen i år pyntat med Coronavirus…

Fast vad kunde väl passa bättre en coronajul som denna?

Julen 2020. Året då jullunchen sker utomhus och kramas gör vi rygg mot rygg. Inget är sig riktigt likt men det kan nog bli bra ändå.

Ha en superfin jul allihopa. Hur ni än firar den i år.

2020 är året som ingen kommer att glömma. Fast när jag tittar tillbaka hände det ändå en del. Here goes, 2020 sammanfattningen: januari till mars!

Januari till mars checkade jag av saker som i nuläget känns både avlägset och främmande. Jag hann under dessa månader resa till Costa Rica med familjen, hälsa på föräldrar (70+) i Umeå och anordna ett lopp för 700 deltagare. På en yta stor som en tändsticksask.  Därefter ökade jag min skärmtid med femmiljoner procent. Men en sak i taget.

JANUARI:

Costa Rica alltså. Familjens dröm. Börjar i Santa Teresa, ett surfparadis men fräscha bowls, magiska solnedgångar och härlig sommarvärme. Därefter väntar 5 dagar i regnskogen, med oavbrutet regn, tråkig mat och en dimma som låter oss åka därifrån utan att ha sett den coola vulkanen som finns där bakom någonstans. Vi missar av samma anledning vandringen dit och badet i kratern där uppe. Men blöt som blöt tänker vi och sätter oss i varsin gummiring nerför en fors. Tre uppskattade färden. En upplevde den värsta stunden i sitt liv…

Nyår firar vi på en strand med hur många människor som helst. Det där med att hålla avstånd är ännu inte uppfunnet. Men Covid-19 är. Vi läser i tidningarna att man hittat ett virus i Kina…

FEBRUARI:

I början av februari åker jag och yngsta dottern till Umeå. När vi landar finns information om det NYA coronaviruset uppsatt på väggarna. Vi  tänker inte mer på det. Åker hem till sjuttioplussarna, umgås och kramas. Sånt som man gjorde förr. Njuter av härliga dagar i snö och för första gången får jag med dottern på mina löprundor. Så härligt att få visa henne mina gamla hoods i löparskor.

MARS:

Den 7 mars är det STÄVIE TRAIL. Ett terränglopp i en mycket liten skog.

Två dagar tidigare är vi ute och markerar banan. I en paus mellan snitslar och pilar plingar det till i mobilen. Någon undrar vilka åtgärder vi vidtagit för att förhindra spridning av Corona. Jag bli helt ställd. I Stävie? Här finns väl ingen Corona. Corona finns i Kina, Italien och möjligen i Stockholm….

Vi inser att vi behöver en Coronaplan och dagen innan loppet åker vi till apoteket och panikhandlar handsprit.  Det visar sig vara ransonering på sånt, och fem flaskor är fyra för mycket. Fredrik fjäskar för kassapersonalen och lyckas få köpa sina flaskor. På sitt eget kvitto noterar kassörskan tydligt att det ska användas på motionslopp. För att slippa få chefen efter sig…
700 glada löpare samlas dagen efter i den lilla skogen. Allt är som vanligt förutom den där detaljen med handspriten som nu sitter uppe på stolpar i tävlingsområdet. Hur många som redan nu förstått hur viktig den är låter jag vara osagt.

Vi klarar oss med minsta möjliga mariginal. 3 dagar senare sätts en gräns på 500 personer vid allmänna sammankomster. Efter att ha kollat resultatlistor från året som har gått tror jag mig ha anordnat Sveriges näst största lopp 2020…

Därefter börjar det som vi kan sammanfatta med ordet INSTÄLLT.

Veckan efter ska jag till Barcelona och springa marathon. Vi har långa diskussioner i resesällskapet om vi ska våga åka. Om vi ska åka även fast loppet blivit inställt? Det hörs inte så mycket om Spanien ännu men min bästa Corona-rådgivare och vän känner på sig att Spanien är på uppgång i Coronaligan. Hon säger åt mig att stanna hemma och jag lyder alltid henne. En vecka senare står det BARA om Spanien på löpsedlarna…

Hoppet om en löparresa till Portugal veckan efter lever fortfarande när jag ger mig ut på tröstlångpass för uteblivet marathon. Det blir mitt sista på över ett halvår. Veckan efter bli jag skadad i något elände som ska bli väldigt långvarigt.

Att Portugal ställs in några dagar senare är ur helt egoistisk synvinkel bara positivt eftersom jag ändå inte kunnat springa. Liksom de efterföljande loppen som aldrig blev av. Österlen Spring Trail, Stockholm marathon, Idre fjällmaraton och Helsingborg marathon…

När jag inte kan springa och rekommenderas att inte heller träna på gym blir slutet av mars en enda lång utforskning av nya träningsformer. Jag tränar på utegym ibland, i trädgårdslandet ibland,  men allra mest framför datorn. Tills jag bli galen på all skärmtid och rotar fram cykeln ur sin vinterförvaring. Föga vet jag att det är början på min 450 cyklade mil 2020!

Årets första tre månader. Den rafflande fortsättningen kommer en annan dag….