Race report: Stävie Trail 2020

Det kan väl kanske inte kallas racereport när man inte rejsat, men jag har nog sprungit minst lika många steg som löparna. Om än lite mer runt runt, fram och tillbaka, med hastiga accelerationer och tvärstopp. Jag har tillsammans med världens bästa crew rott i land Stävie Trail 2020. Och jag är fortfarande helt speedad…

Klockan ringer klockan fem. Sen går det i ett. Havregrynsgröt, cappuccino, packa bil, åka bil, packa upp, hänga upp, delegera, hitta sina vantar, svara på frågor, hitta sina vantar, irra omkring. Leta vantar…

8:52 får jag en stund över att äta frukostmacka. Jag är inte hungrig men äter i förskott. För att jag vet att det dröjer innan jag hinner äta nästa gång, och en hungrig Anna funkar inte en dag som denna.  Området är fortfarande lugnt. Fast bara lite till…

Plötsligt är världens minsta gräsplätt fylld till brädden av löpare. Vissa i storform, andra direkt från vinterdvalan. Och någon med en ryggsäck med texten WUHAN 2019… Tur vi har försett hela matområdet med alkogel.

Jag springer som en skållad råtta mellan uppvärmningar, starter, medaljutdelningar och mattält. Hela tiden med avbrott för att fota alla stjärnor, mingla och ha det trevligt. För trevligt är just vad det är. Som ett enda stort kalas!

Jag kommer på mig själv med att smygdigga Scooter inför flera 100-tals startsugna löpare. Och jag blir stolt över att världens minsta gräsplätt i Stävie plötsligt förvandlats till ett hav av rosa och gröna buffar. Liksom på grund av mig. Eller Fredrik. För en konstig idé han fick för 7 år sedan. Idén om ett litet välgörenhetslopp. Som bara växte och växte.

Vi har hela släkten på plats, Fredriks mamma, pappa och syster. Våra barn och våra vänner. Alla hjälper till. Det är så fint att jag får gåshud. Men nu ska jag inte skriva mer, jag blir så sentimental. Det är bättre att jag går ut och letar mina vantar…