Min Garmin har fått ålderskrämpor. Blivit trögtänkt och samarbetar dåligt. Fredrik prylnörden tycker att jag behöver en ny. Men jag är snål…

Botaniserar bland miljoner märken och modeller. Jämför hippa funktioner, men är klok nog att inte falla för alla frestelser. Jag har ju hittills aldrig någonsin har orkat lära mig en teknisk funktion! Men tar mig ändå tiden att resonera kring var och en:

Barometer för bättre höjdmätning:  Alltså jag bor på en åker. Den enda höjdmeter jag cashar in är när jag kliver över tröskeln. Och skulle jag någon gång springa en helt wild and crazy kuperad bana i fjällen får jag snällt be Fredrik kolla på sin. För jag har nog inte tagit mig dit självmant…

Stegfrekvens: Jag springer i 180. I regn, i sol, i lera och motvind. Min inre klocka är i världsklass, jag behöver ingen annan som räknar åt mig.

Rörelse i höjdled: en funktion som var superkul de två första gångerna. Men ärligt, hur ofta kollar jag de siffrorna efter en löprunda? När jag sitter där med fötterna i högläge och cappuccinon på magen, förundras jag då över att jag studsade 8,2 cm istället för 8,4 som förra fredagen? Eh, nej!

Samma för kontakttiden i marken. En engångsgrej. Det är ju inte så att den ändras om man inte jobbar på det. Och det gör jag ju inte.

Jag behöver heller inte låta klockan bedöma min vätskebalans eller vara min ”privata återhämtningsrådgivare”. Jag tänker att vätskebalansen avslöjas i toalettstolen. Och klockor som säger åt mig att vila när jag är pigg, och att röra på mig när jag sprungit 25 km blir jag bara galen på.  Jag rådgiver mig själv till en mycket mindre peng.

Och när klockorna ska börja mäta min syresättning blir jag bara trött. Vad ska jag göra med den infon?

När jag köper en bil har jag tv¨å krav: stjärtvärme och rattvärme. Till min klocka har jag några fler:

Det ska gå att programmera pass. Precis hur jag vill,  och inte bara 3x 10 minuter och jämna snygga intervaller.
Jag ska kunna välja cykel eller löpning.
Den ska kunna autolappa och autostoppa.

De funktionerna finns nästan på den billigaste. Får jag köpa löparskor nu?

Om två veckor skulle Stävie Trail ha varit. Om det inte vore för det där med Corona. Nu är det inställt som allt annat.

Men Stävieskogen saknar sina löpare. Och för att inte låta den stå där alldeles ensam och övergiven under loppveckan har vi bjudit in till frivillig löpning på frivillig tid den 1-7 mars. Så får alla de som årligen kickar igång säsongen i den lilla skogen göra det även i år. Utan tid och utan mingel, men ändå. Löpning i rätt skog på rätt tid.

För att ingen ska komma vilse i världens minsta skog gick vi ut och målade lite. Bättrade på färgen för alla de som tar sig dit ändå och springer.

6,4 kilometer på tre timmar går kanske inte till historien som världens snabbaste tid, men så var träden ovanligt knöliga idag. Och penseln ovanligt tjock. Vi kommer inte få våra fyrkanter uppsatta på Louvren men är ganska nöjda ändå. Med fyrkanterna that is. Trekanterna vetetusan om de ens fick tre kanter. Jaja, i den lilla skogen kan man inte komma jättefel, även om våra konstnärliga talanger har lite övrigt att önska.

De som tar sig till Stävie kommer inte bara se de nya gula markeringarna. De kommer även få bada i vattenpölar och glida runt i lera. Precis som det ska vara när det handlar om trail.

Och känner jag mig själv kommer jag snurra runt den där slingan hela veckan bara för att se om det är någon som har tagit sig dit. Det är inte bara själva skogen som saknar sina löpare. Det är jag också!

Förra veckan sprang vi i en magisk solnedgång och jag lovade mig själv att alltid springa i solnedgången på fredagar. För att det var ett sånt hejdundrande sätt att starta helgen. Men solnedgångar växer inte på träd.

Idag är allt grådassigt och löparbenen behöver vila efter gårdagens ofrivilliga och milslånga knälyftsutmaning. Därför har jag ingen aning vilken fredagsfys som ska få kicka igång den här helgen.

Jag vill nämligen träna på fredagar. För att jag blir piggare och orkar hålla mig vaken ända till Carina Bergfeldt. Dessutom blir jag hungrigare och orkar mer av den goda maten. Och så behövs det ibland en genomkörare för att släppa jobbet och checka in på fritid.

Men det är svårt att hitta feeling här hemma. Så jag laddar mentalt. För ett youtube-pass framför teven. Med sms-pling i telefonen, barn som undrar var laddaren är och en fåtölj som är i vägen hur man än bär sig åt. När Covid är över ska jag reclaima min plats på hiit-passet på gymmet på fredagarna. Det brukade sitta som en smäck! Tills dess kör vi lite youtubegympa och drömmer oss tillbaka till Susanne Lanefeldts tid. Ni som inte vet vad jag pratar om kan alltid googla….

Man kan förledas att tro att en norrlänning per automatik har erfarenhet av snölöpning. Det är inte sant. Jag åkte skidor.
Efter 27 år i Skåne-exil fick jag idag helt ofrivilligt äran att testa snölöpning. Och konstaterade snabbt att jag inte hade någon som helst medfödd talang…

 Vi åker till Hässleholm för att skriva kontrakt på tomten, och tänker att vi ska passa på att springa in våra nya hoods. Jag slänger med icebugsen ”för säkerhets skull” även om ingen av oss tror att det ska vara något annat än barmark däruppe. Det är ju bara 6 mil bort…

Det är milspåret vid Hässleholmsgården vi ska testa och jag knorrar lite inombords över den korta distansen. När vi ändå kört så långt! Men jag knorrar inte länge…

Det har snöat 25 cm under natten och skogen ligger vit. Den första kilometern finns en hårt packad stig som morgonens hundägare trampat upp. Den är smal och det känns som jag springer på lina. När det korta 2,5-kilometersspåret viker av från milspåret har också hundägarna vikt av. Stigen försvinner och nu springer vi i gamla fotspår. Det har blivit lite jobbigare, men värre ska det bli.

Efter ytterligare en kilometer viker även 5 kilometersspåret av och längre än så har ingen morgonpigg hundägare gått. Där vi springer ut på själva milslingan ligger snön orörd. Djup. Plumsig. Och lite blöt!

Det är så tungt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tänk ”höga knän”. Utan uppehåll. I en timme! Låren skriker och pulsen går i taket. Och precis när jag tror att det inte kan bli värre kommer en uppförsbacke. 10 kilometer känns plötsligt som en evighet och jag undrar om jag överhuvudtaget kommer att ta mig runt.

Det finns distansmarkeringar var femhundrade meter och det blir min räddning. Att se att jag faktiskt kommer framåt fast det känns som jag bara stampar på stället. Att komma fram är nämligen extra viktigt just idag. Vi ska ju skriva kontrakt!

10 kilometer i 7 minutersfart alltså. Ett ombyte i bilen och en cappuccino på Espresso House. Sen är vi redo. Att sätta kråkan som gör oss fattig i plånboken men rika på äventyr.

Sa jag att snölöpning var jobbigt?