Vädret idag alltså. 2 grader, blåsigt och snöblandad regn. Som att åka i en tidskapsel rakt tillbaka till Stockholm marathon 2012. Eller Österlen Spring Trail 2017. Den som var där vet. Ni andra kan googla. Eller läsa vidare.

Stockholm marathon går i juni. Det är per definition en sommarmånad. Jag hade dagarna innan loppet få ge klädtips i självaste Kvällsposten och slog till med kjol och tunn långärmad. Ett råd jag hoppas ingen följde. Den hade förmodligen frusit ihjäl. I juni har man inte en tanke på vintertights. Det hade jag inte heller. Jag sträckte mig till långa tights, underställströja, väst och tunna vantar. Det räckte inte. Jag frös så läpparna var blå. Jag frös så jag hotade lämna Fredrik för att han sprang för sakta. Jag frös som jag ALDRIG trodde jag någonsin skulle få uppleva igen. Men jag hade fel…

ÖST går i april. Det är per definition en vårmånad. Att det finns något som faktiskt heter aprilväder är lätt att glömma när knopparna börjar slå ut och blommor färgar marken lila, gul och vit. Jag hade glömt aprilvädret. Jag frös så mycket att jag inte kunde äta under loppets sista 25 kilometer. Jag kunde liksom inte använda mina händer. Jag frös så jag tog skydd på ett utedass och stannade där i 15 minuter utan att ens vara toanödig. Jag frös så att jag inte kunde starta värmen i bilen efteråt och bara satt och grät i väntan på Fredrik.

När jag vaknar idag är vädret bekymrande likt vädret vid loppen ovan. Men vis av erfarenhet vet jag nu att det finns aprilväder och att sommar inte alls har något med tjockleken på tightsen att göra. Jag tar på mig mina tjockaste tights och den REGNTÄTA löparjacka jag införskaffade mig strax innan ÖST 2017 men aldrig använde.

Jag fryser inte. Snöflingorna är härliga. Regnet är coolt. Leran är slafsig men ganska kul.

Det kan vara ett slitet uttryck men alltså det där med väder och dåliga kläder stämmer ju. Idag var jag preppad och fick en skön stund i misären. Fredrik och dottern var inte lika fulla av visdom. De fryser fortfarande…

Men ändå. Nu hade det varit skönt med vår, tycker ni inte?

Att vandra kan tyckas vara en rätt enahanda aktivitet. En fot framför den andra. Ibland 50 000 gånger…

Långtråkigt? Nej, faktiskt inte alls. Vi pratar mycket men är tysta ibland. Längtar efter mat, äter mat och längtar efter mer mat. Vi fryser, svettas, tar av och på kläder. Knyter skosnören som går upp och spänner ryggsäcksremmar. Stannar och låter solen värma ansiktet. Svär över en skavande lins.

Det händer grejer hela tiden. För när inget händer blir varje liten grej jättespännande. Som att läsa skyltar på ett industriområde. Mer om det i etapprapporten som kommer till veckan. Nu tänkte jag lägga mig raklång!  Och känna mig nöjd över 50000 steg rätt in på stegtävlingskontot!

Jag hade hyfsat många steg på stegräknaren. Varit i gång typ hela dagen men ändå fattades det steg till min allra ettrigaste kollega. Precis när jag känner mig frånåkt och förlorad frågar dottern om jag vill dansa med henne. Ni vet till youtube i vardagsrummet. Jag ser bara steg och tackar ja. Fast jag är så trött att jag helst hade legat raklång. Den där 6-milaturen på cykeln tidigare på dagen hade liksom inte alstrat så många steg…

Vi väljer tre danspass på vardera 15 minuter. Det första till 90-talsmusik, de andra två till 00-tal resp 10-tal.

Jag ser inte ens lite ut som Britney Spears när vi shejkar loss till Oops I did it again. För där man ska se så där oskyldigt småsexig ut stampar jag lite extra hårt och bryskt med fötterna. För att kamma hem några steg. Då passar Backstreetboyslåten bättre. När man ska hoppa helt frenetiskt så parketgolvet vibrerar. Då går jag all in och ser till att inte missa ett enda hopp.

4000 steg på 45 minuter. Det var fasen roligare än att promenera!

Onsdag är Runacademy-dag och igår stod det en crazy blandning av intervaller och knäböj/upphopp på schemat.

Man kan luras att tro att det skulle ge träningsvärk i ben och rumpa men det gjorde det inte. Istället har jag träningsvärk i biceps . Hur det gick till förtäljer inte historien men jag tror det kan ha att göra med ett 20 minuter långt samtal utan headset….

Träningsvärk eller inte, passet var grymt!  Skönt att känna lite fartvind i frisyren som omväxling, och njuta av lätta ben. Ni vet den där känslan av att vara stark och allt bara flyter. För att sekunden senare ”vila” i en serie upphopp, och därefter inte vara fullt så odödlig till nästa intervall…

Jobbet gjort i alla fall och jag är stolt för varje intervall jag någonsin springer. En traktor behöver sånt!