Steghetsen

Stegtävlingar är livsfarliga för mig…

Min avdelning tävlar som ett lag på jobbet. Mot andra avdelningar. Alla i laget har samma app så att vi kan följa varandras framgångar i promenadskorna. För att peppa varandra liksom. Fast jag kommer på mig själv med att tävla mot de andra i mitt lag, fast vi borde tävla MED varandra. Å andra sidan blir ju resultatet bra, för jag samlar fler steg när jag ser att jag halkat ner på listan. Men familjen alltså, de håller på att slänga ut mig.

Förvisso lite glada att jag anmäler mig frivilligt att gå ut med soporna varje dag. Men kanske är jag lite jobbig som vägrar förhöra läxor om vi inte går samtidigt. Eller när jag går ut med en soppåse i taget istället för att ta båda på samma gång.

Måndag kväll klockan 21.00 ligger jag back på chefen som har tagit 300 fler steg. Orkar inte gå ut utan går fram och tillbaka i vardagsrummet. Typ miljoner gånger. I byxor som tydligen prasslar lite.

Plötsligt kommer dottern utspringande och säger att hon håller på bli tokig! På mina prassliga byxor och hasande steg. Alltså hallå, jag hasar inte. Jag är ett spänstfenomen i mjukistofflor.

Men turerna i vardagsrummet lönar sig och jag får flest steg i laget. Fast det spelar ju ingen roll. För vi tävlar ju med och inte mot varandra…

Idag har jag ingen chans. Trots att jag gått både frukostpromenad, lunchpromenad och tur/retur till gymmet ligger jag 13000 steg bakom min påsklovsfirande kollega. Nöta kontorsstol är förödande i stegtävlingstider.

Går du igång på stegtävlingar?