Det fanns en tid när Fredrik var en bättre cyklist än jag. Då han tog sin tyngsta människocykel för att ens få ut lite träningseffekt när vi cyklade tillsammans. Den tiden är inte nu.

Det var på den där katastrofrundan för några dagar sedan. Då kassetten hade problem och allting skramlade. Men där vi efter miljoner stopp ändå fick till lite cykling. Då plötsligt efter ett svagt motlut, när han kommit hopplöst efter på bara ett par tramptag, utbrister han:

– Jag är faktiskt inte bättre än dig på nått! Du springer fortare, cyklar fortare och orkar mer vikter när vi styrketränar!

Han ser lite uppgiven ut. Fast det är ju inte sant. Han är ju bättre på jättemånga saker!

Orientering alltså. Jag kan inte ens vända kartan åt rätt håll. Och har ingen aning om hur man ser skillnad på en rotvälta och en sten. Bara tanken på en kompass ger mig stora skälvan och jag kan verkligen inte bedöma ur långt ett avstånd är i verkligheten. Dessutom bär han upp sånna där pösiga orienteringsbyxor mycket bättre än jag…

Traillöpning: jag stukar fötterna innan jag ens hunnit landa och är fegare än självaste Bambi. Han är i mål innan jag passerat startlinjen. Han slår mig också i brutna revben per säsong. Och antal fästingar!

MTB: ja egentligen alla sporter där man inte får vara rädd att slå sig!

Och utanför träningens värld överträffar han mig med hästlängder både vad gäller matlagning, bakning, spontanshopping, beslutsfattande och avloppsrensning. Han kan göra eld och överleva minusgrader, sy knappar och få en dator att fungera när allt strular. Han är min ständiga IT-tekniker, cykelmekaniker och kock.  Då får man väl leva med att man får vänta lite i uppförsbackarna…

Alltså upplägget på dagens cykelrunda var grymt. Jag måste dela med mig. För även om ni är flest löpare här inne så borde ni kunna använda idén….

Fredrik och Alva ska orientera på Söderåsen och jag ska passa på att cykla dit för att slippa de vanliga stråken. Via omväg har jag 57 kilometer dit. Orienterarna förväntas vara färdigtränade klockan 11:30, och jag börjar cykla så att jag i teorin ska vara där samtidigt.

Om jag når vår mötesplats innan de är klara ska jag fortsätta cykla hemåt tills de kommer ifatt mig med bilen. Hur långt jag hinner beror på hur mycket vilse de kommit i skogen, och hur bra det går för övningsköraren att köra…
Är jag inte framme vid mötesplatsen när de är klara ska de köra hem, och jag får cykla. Närmsta vägen hem är 33 km och jag kommer i så fall att landa på 90 km och årslängsta.

Förutom det spännande i att inte veta hur lång rundan kommer att bli, kryddas upplevelsen av de svarta molnen på himlen. Det här är rundan jag inte vet NÄR jag kommer hem eller HUR blöt.

Anyway. Passerar vår mötesplats klockan 11:35, fem minuter efter tidtabell. Och då har jag varken stoppat för kisspaus eller foto. Men jag har cyklat uppför ”Lotta på Åsen”, och den som gjort det förstår att man kan tappa lite tid här. Backen är brant så hjärtat slår dubbelvolter och cykeln nästan välter baklänges. I alla fall känns det så. Nerförscyklingen mot mötesplatsen går desto fortare och jag hinner notera bilen i ögonvrån när jag passerar. Den ser parkerad och stängd ut, och jag ser varken Fredrik eller Alva. Från och med nu är jag jagad…

Jag tänker att de borde komma snart och vill inte ödsla någon tid på att äta. Jag har en bar med mig men den var tänkt för alternativet att jag skulle cykla hela vägen hem. Nu snackar vi kilometer och varenda en är värdefull.

Jag börjar bli hungrig. Men vill hålla undan. 70 km är ju en fin siffra. Undrar var de är förresten…?

Når 70 och tänker att 75 vore fint. Då ska jag ringa och fråga var de är. Trampar på. I jakt på kilometer. Men vill inte stanna på 75…

Vid 78 km hör jag en bil komma upp bakom och jag är ikappåkt. Rejset är slut och jag får snällt packa in mig i bilen.

Jag är genomblöt av regn men mest glad över det fantastiska upplägget.

Ni borde verkligen prova. Som wings for life på cykel. Känslan av att bli jagad är verkligen en trigger. Måste hinna en kilometer till….

Fredrik hade säsongspremiär på cykel igår och jag hade äran att följa med. Det gick sådär….

Redan på uppfarten reagerar jag på att min cykel låter jättekonstigt. Rasslar. Han har bytt hjul på min cykel, men tydligen låter proffsiga hjul så. För mig är det ett lika proffsigt ljud som en trimmad moppe. Störigt.

Efter två kilometer börjar hans framhjul slå. Rulla ojämnt. Han har bytt däck. Eller hjul. Jag säger fel hela tiden. Han ser nervös ut och undrar om han kommer att komma hem. Han har ju inte tagit med verktyg för att fixa. Oproffsigt tänker jag men jag säger inget. Jag vet ju inte ens skillnad på ett däck och ett hjul…

Min cykel skramlar. Förutom det där poppiga rasslandet.  Men skramlandet är tydligen inte okej. Så vi får stanna. Kolla kassetten.

Jag förstår att kassett är något på en cykel men för mig är det något man spelade in musik från radion på. 1985…

Vi cyklar en bit till. Stannar. Igen. Men inget hjälper. Plötsligt när jag skramlar omkring som värst säger han: -Lägg upp växeln på högsta bak!

Alltså jag fattar inte! Högsta? Bak?

Min cykel har växlar på höger och vänster sida styret. En liten och en stor spak på varje. Jag vet att om jag för den lilla på höger inåt så bli det tyngre. Allt annat måste jag räkna ut från det. Dvs gör jag motsatsen så bli det lättare. Och tar jag andra sidan så är allt tvärtom.

Vad som händer med kedjan när jag rör en spak har jag ingen aning om. Därför vet jag inte vilken rörelse som ”lägger upp” växlar och vad som är fram och bak. Det spelar liksom ingen roll, bara jag förstår om det blir lättare eller tyngre.

Fredrik tycker jag är korkad som inte fattar vad jag ska göra och jag tycker han är korkad som inte bara kan säga ”för höger spak inåt”

Alla dessa termer liksom. När han fått klart för sig att det är gängorna på låsringen till kassetten som är utslitna, och att inget kommer ramla isär under cykelturen bestämmer vi oss för att bara stänga öronen och kötta vidare. Och det är då det roliga börjar.

To be continued.

Jag har många jobb. Ett människojobb som anställd och mina ”egna” mer träningsnördiga jobb. Det ena är kontorsjobb och det andra är raka motsatsen. Det är stillasittande vs rörligt. Inne vs ute. Excel vs människor. Och jag gillar båda!

Det har varit lite öde på egna jobbet det senaste året. Inga företagsevenemang, inga spännande uppdrag, inga större lopp och väldigt få löpcoachningar. Därför känns maj som värsta festen. Det börjar liksom hända grejer.

Löpcoachningsuppdragen trillar in och helt plötsligt fick vi möjlighet att rodda lopp igen. Och igår på den rödaste av dagar passade jag på att göra ett spännande jobb som innefattade både vandring och god mat. Resultatet av det kommer senare men jag kan säga att det INTE kändes som någon uppoffring på en ledig dag! Så mycket fint.

Vad jobbar du med?