Bilden jag la upp igår var inte ens i närheten av den räkmacka vi fick. Vi fick ett höghus. Men vi tar det från början…

Vi ska cykla till Barsebäck där den traditionsenliga räkmackan finns, men vi tar inte kortaste vägen. När man har ända till klockan 20 på sig finns utrymme för utsvävningar, och en sån chans kan man inte missa. Vi smygtävlar i uppförsbackarna fast ingen erkänner att den tävlar. Får mjölksyra utan att låtsas om det.  Allting är så härligt och bra till Fredrik inser att vi tagit ut svängarna för mycket och kommer att bli sena till restaurangen. Då ska vi plötsligt gena.

(Jag förväntar mig inte att någon av er som läser nu följde mig redan när jag cyklade till Umeå 2010, men gjorde du det vet du hur jag känner för grusväg…)

Anyway. Genvägen är just grusväg. Sån där lös slirig grus som bara kasar omkring. Jag kasar med. Sladdar. Och när den branta backen kommer har jag inget fäste alls. Tappar fart. I det läget är det sjukt obehagligt att sitta fast med fötterna. Att inte kunna sätta ner en fot och rädda sig själv från ett fall. Jag får panikkänslor och känner hur jag liksom hyperventilerar. Fredrik tror att jag är fokuserad men jag är TOKARG.  Och skilsmässan är nära.

När gruset övergår i asfalt har jag sån puls att jag behöver stanna och vila. Jag konstaterar att asfalt är mitt underlag oavsett sport. Både löpning och cykling gör sig allra bäst just där!  När det gäller simning vetetusan, med det är ingen sport jag behöver bekymra mig om…

När jag återfått sans och balans tutar vi vidare. Klockan står på 63 kilometer när vi når uteserveringen vid hamnen. Här är gott att vara. Folk är sommarklädda och dricker bubbel. Vi har blöjbyxor och skor som klampar när vi går. Men jag hinner i alla fall torka bort snoret från byxbenet innan vi gör entré.

Räkmackan är fyra våningar hög. Men för två hungriga är den ingen utmaning. Vi sväljer sista tuggan och börjar fundera på vad vi ska äta när vi kommer hem…

Men hem kommer man inte så lätt.

Benen är tunga som bly. Jag får mjölksyra av att trampa ut ur byn trots att det är både platt och medvind.  Kvällen är ljuvlig men vi vill inte cykla mer. Klockan närmar sig 22 och min sovklocka har ringt för längesen. I ett töcken trampar vi hem och registrerar en kilometertid i Strava som kunnat få hela sajten att lägga ner av chock. En snigel hade cyklat fortare!

Men ändå. En magisk kväll. Och en bit semester mitt i jobbveckan.

Jag brukar störtdyka in i semestern. Ha tokmycket på jobbet, krydda med ett lopp dagen innan och sedan få städa de två första semesterdagarna. Och sova ikapp. I år har vi tänkt smartare…

Förutom att jag har sett till att jobba undan lite på jobbet, la vi loppet en vecka FÖRE semestern för att ha det ur världen. Men mest av allt, denna sista jobbvecka kör vi semester på fritiden. För att komma i rätt feeling. Så här:

Ikväll cyklar vi en runda tillsammans. Landar vid åttasnåret på Barsebäcks hamnkrog och avnjuter en räkmacka i kvällssol innan vi trampar hem. Som forna tiders räkmackecykling fast utan vänner. Man ska ju vara försiktig med sånt nowadays.

Också på planeringen för veckan är:

• en löptur längs havet med tillhörande stormköksmiddag i det fria.
• en übertidig morgonrunda vid Saxtorpsjöarna med avslutande dopp och frukost i solstol. Innan jobbet.
• Utegym och test av Kävlinges nya glasskiosk.

Känner ni semestervajbsen? Fast semestern inte ens har börjat! En grym idé om jag får säga det själv!

Som arrangör har jag ju såklart lagt märke till att proppen släppt och att loppen drar igång igen. Men jag har haft så fullt upp med att ordna så ANDRA kan springa och liksom glömt bort att jag själv också råkar vara anmäld till lopp…

Den 10 juli säger kalendern att jag ska springa Backyard i Trelleborg, och DET hade jag förträngt och glömt att jag anmält mig till. Jag hade visst även klickat med mig en man och ett barn i bokningen. En riktig familjefest om man hade varit i form…

Efter att ha haft en trilskande höft sedan i januari och faktiskt bara sprungit helt smärtfritt i två veckor, så ska jag inte utmana några öden. Jag kommer därför inte springa för pers, eller ”tills det blir mörkt” som är en annat av mina mest vanliga mål.

Men hur hejdar jag mig själv från att sikta mot ”längst i familjen”??? Och slutar jag när de andra fortsätter? Hur står jag ut med att bli servicepersonal när det är mycket roligare att vara den som springer och blir servad? Och hur överlever jag två Nystedt längre upp i resultatlistan?

Jag behöver hjälp att sluta i tid. Medan allt fortfarande känns alldeles för lätt. Medan benen är pigga och huvudet överfullt av energi. Men hur gör man? Ska jag…

…programmera skorna så att de får punktering efter tre varv?
…låta någon kedja fast mig i tältet vid 13-tiden?
…ställa fram en kaffebar efter lagom många varv så att jag i min iver över en cappuccino missar nästa start?
… låta någon ta bort alla snitslar efter några timmar så jag inte hittar tillbaka och därmed missar maxtiden?

Jag känner att det behövs något drastiskt. Vad är ditt bästa tips?

Egentligen borde jag ha packat upp släp och sorterat in lådor i garaget. Liksom packat ihop gårdagens lopp. Men jag behövde bada.

Som tur var bor jag på perfekt löpdistans från havet. För att få med Fredrik på idén frestade jag med en open water simtur. Han tar bilen och simmar. Jag springer och badar. En win win.

En deltagare från igår uppmärksammar mig när jag lufsar förbi hans fönster i ultrarapid. Undrar om jag har abstinens efter att ha sett så många löpare utan att få springa själv igår. Eller om jag bara flyr från upp-packandet.
Det är nog lite av båda. Fast mest vill jag ju bada.

Så. Det blir 17 km i underbart sommarväder. Över knallblå fält och med känslan att springa i en bastu. Och nu kan jag vara lite provocerande för alla er som hatar värmen, men jag älskar ju det här. Värmen gör mig faktiskt inget. Jag svettas som en tok men blir ett med hettan.  Tänker att jag springer i en termos och bara flyter med. Det kan ha varit tecken på vätskeförlust det där sista…

Och så tunnbröd med färskost och jordgubbar vid ankomst. Och dopp i havet.

En söndag börjar inte bättre.

Nu är det dock dags för släpet…