Aktuellt

Lång väg till räkmacka

Bilden jag la upp igår var inte ens i närheten av den räkmacka vi fick. Vi fick ett höghus. Men vi tar det från början…

Vi ska cykla till Barsebäck där den traditionsenliga räkmackan finns, men vi tar inte kortaste vägen. När man har ända till klockan 20 på sig finns utrymme för utsvävningar, och en sån chans kan man inte missa. Vi smygtävlar i uppförsbackarna fast ingen erkänner att den tävlar. Får mjölksyra utan att låtsas om det.  Allting är så härligt och bra till Fredrik inser att vi tagit ut svängarna för mycket och kommer att bli sena till restaurangen. Då ska vi plötsligt gena.

(Jag förväntar mig inte att någon av er som läser nu följde mig redan när jag cyklade till Umeå 2010, men gjorde du det vet du hur jag känner för grusväg…)

Anyway. Genvägen är just grusväg. Sån där lös slirig grus som bara kasar omkring. Jag kasar med. Sladdar. Och när den branta backen kommer har jag inget fäste alls. Tappar fart. I det läget är det sjukt obehagligt att sitta fast med fötterna. Att inte kunna sätta ner en fot och rädda sig själv från ett fall. Jag får panikkänslor och känner hur jag liksom hyperventilerar. Fredrik tror att jag är fokuserad men jag är TOKARG.  Och skilsmässan är nära.

När gruset övergår i asfalt har jag sån puls att jag behöver stanna och vila. Jag konstaterar att asfalt är mitt underlag oavsett sport. Både löpning och cykling gör sig allra bäst just där!  När det gäller simning vetetusan, med det är ingen sport jag behöver bekymra mig om…

När jag återfått sans och balans tutar vi vidare. Klockan står på 63 kilometer när vi når uteserveringen vid hamnen. Här är gott att vara. Folk är sommarklädda och dricker bubbel. Vi har blöjbyxor och skor som klampar när vi går. Men jag hinner i alla fall torka bort snoret från byxbenet innan vi gör entré.

Räkmackan är fyra våningar hög. Men för två hungriga är den ingen utmaning. Vi sväljer sista tuggan och börjar fundera på vad vi ska äta när vi kommer hem…

Men hem kommer man inte så lätt.

Benen är tunga som bly. Jag får mjölksyra av att trampa ut ur byn trots att det är både platt och medvind.  Kvällen är ljuvlig men vi vill inte cykla mer. Klockan närmar sig 22 och min sovklocka har ringt för längesen. I ett töcken trampar vi hem och registrerar en kilometertid i Strava som kunnat få hela sajten att lägga ner av chock. En snigel hade cyklat fortare!

Men ändå. En magisk kväll. Och en bit semester mitt i jobbveckan.

4 Kommentarer

  • Svara
    ingmarie Nilsson
    23 juni, 2021 kl 19:30

    Det är absolut livsfarligt att sitta ner när man tränat lite hårdare. I alla fall för mig. Tar tusen år att komma igång igen. Det är väl därför jag aldrig kommer bli varken cyklist eller ultralöpare för de verkar ha en förkärlek till just fika-pauser. ;-)

    • Svara
      Anna
      2 juli, 2021 kl 09:52

      Fikapauser är det bästa! Fast jag håller med, det ÄR segt att starta. Jag brukar försöka lägga fikat sist! Springa till kaffe är en klassiker, och man njuter extra mest när man vet att man inte behöver börja springa igen sen :D
      Fast igår blev det många pauser!

  • Svara
    Tantaugusta
    24 juni, 2021 kl 16:00

    Imponerande, och himla mysigt, även om det gick långsammare på hemvägen

    • Svara
      Anna
      2 juli, 2021 kl 09:53

      Alltid svårt att ladda om. Fast extra svårt var det nog för att vi hann bli så nerkylda. Igår startade vi om typ 5 ggr under vår malmö five och det var inga problem :D

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.