Tusan så kul med tusingar.  10 x 1 km enligt marathonprogrammet från Helsingborg marathon. 90 sekunder gåvila däremellan. Fram och tillbaka på Ribban. Precis så där monotont som jag älskar det.

Första intervallen är jobbigast. Det är som att chockstarta en gammal Volvo Amazon. Jag får kämpa för varje steg. Och så är det motvind. Undrar hur i all sin dar jag ska orka 9 till.

Andra intervallen. Det börjar ordna upp sig. Systemet har kickat igång och det känns lättare trots att farten är lite högre.

Tredje intervallen. SIsta motvindsintervallen innan vändning. Hoppet tänds.

Fjärde intervallen. Shit vad det går. Vinden puttar mig fram och jag hinner inte få med mig benen. Lyckas inte komma upp i samma puls och känner mig okontrollerad i mina rörelser.

Femte intervallen. Varför är alla i vägen? Ser dom inte att jag har bråttom. Make way liksom. Fyra i bredd plus hund är inte okej.

Sjätte intervallen. Håller på att bli påcyklad av sms:ande gubbe på fel sida strecket. Sista medvindsintervallen, nu är det snart dags för vändning. Ångest pågår.

Sjunde intervallen. Motvind igen. Går lätt. Vad gnällde jag för tidigare? Så skönt att få kontroll igen och slippa alla flaxande armar och ben som blåser omkring.

Åttonde intervallen. Det blåser upp till storm. Och ösregn. Jag kommer inte fram. Kranen är öppen. Alla gömmer sig under träd utom de stackars löparna mitt i sina intervaller…

Nionde intervallen. Bara två medvindsintervaller kvar. Men nu börjar jag längta hem lite.

Tionde intervallen. Det öser ner. Men inget stoppar en traktor. Stabil hela vägen in i mål.

Over and out. Jag gjorde det. Copy paste om du är sugen!

Helsingborg marathon och Aktivitus tävlade ut ett tröskel- och vO2-maxtest på instagram. Jag råkade tävla och vinna…

För den som aldrig vinner var lyckan monumental när jag fick veta det. I nästa sekund tog skräcken över. VO2-max alltså. Det betyder jobbigt!

Senast jag gjorde test hos Aktivitus var 2015. Då var jag ung och vältränad. Nu återstår att se hur tant står sig.

Men först ska jag våga boka mig…

Ingen kan kalla mig solskenscyklist. Jag är gjord av stål. Eller bara osedvanligt osmart…

Det är sol under förmiddgen men jag skjuter på löpningen till eftermiddagen för att maxa tiden med dotter på besök. Ett beslut jag tar helt utan att kolla in väderprognosen…

Klockan 14:00 sitter jag i bilen, på parkeringsplatsen som utgör starten för rundan. På de tio minuter det tog att köra dit har himlen hunnit öppna sig. Det forsar på rutorna och jag tittar på mina bara armar. Funderar på om man kan springa i fleectröjan jag har på mig samtidigt som jag chattar med hela världen om min besvärande situation. När regnet går från modell ÖS till KRAFTIGT ger jag mig ut. Utan fleecetröja!

Jag ska springa Hässleholmsloppets 21-kilometersbana. För att kolla att jag hittar runt inför ett litet mini-event på annandag midsommar. Då ska solen skina, och efter en fantastisk runda i skogen ska vi äta hemmagjord pizza i gräset  (Okej, vi har inget gräs i sportstugen men ni fattar känslan) .

Anyway. Jag kommer 200 meter innan jag är dyngsur, 4 kilometer innan fingrarna domnar och tappar alla känsel. Banan är fin, men alltså, det är svårt att vara så där fjompigt löparlycklig i det här vädret. Stigarna är blöta och blir jag inte blöt uppifrån så blir jag blöt av pölarna, det långa gräset eller vattnet som droppar ner från träden. Rätt ner i sport-bh:n.

Vid 15 kilometer har Fredrik lämnat en vattenflaska men alltså vatten. Det SISTA jag vill ha idag. Dessutom är den helt grusig efter att ha åkt cykel genom skogen. När jag känner efter tuggar jag typ fortfarande grus, så här dagen efteråt! Jag behöver också en bar. Inte för musklerna men för hjärnan. För att orka hålla modet uppe när allt är kallt. Men mina fingrar fungerar inte.

Jag försöker slita upp förpackningen med munnen och får av millimeterstora bitar. Om jag har tur. Det tar en kvart att skapa ett hål som är tillräckligt stort för att pressa ut baren igenom. Alltså hallå? Vad är logiken med ofungerande händer!??  Ur ett överlevnandsperspektiv är det totalt kontraproduktivt!

Krigar mig runt banan och hinner få upp värmen under den korta tid regnet gör uppehåll.  Sätter på både stjärtvärme och rattvärme i bilen tillbaka till Sportstugan.

Och ja, jag hittade runt. Med hjälp av gpx-fil och karta. Om vädret medger kommer vi få en fantastisk dag!

Det har varit ont om speed under galoscherna på sistone. Utlandsresa, förkylning och ordentliga långpannor har liksom kommit emellan. Men idag var det dags…

Jag har sparat massor av spännande fartupplägg på instagram och ändå väljer jag det högst standardmässiga 3 x 10 minuter. För att jag inte orkar programmera klockan…

Vet inte hur mycket fart jag ska kunna uppbringa då nämnda klocka säger att min träningsberedskap är dålig och tycker att jag ska vila. Men nu passar det bättre i min logistik att vila i morgon. Om klockan ursäktar!

Fram och tillbaka på Ribban. I ömsom med- och ömsom motvind. Glad efter. Och trött. Faktiskt tröttare än efter långpass. Men när jobbet är gjort känns det alltid som helg. Och som omväxling är det ju faktiskt det.

Happy nationaldag i morgon till er alla! Riktiga löpare springer säkert då. Ni kan kalla mig fejk, för jag ska vila mig i form. Man kan inte trotsa klockan hur många dagar som helst…