Aktuellt

Att öka farten när man bara har en fart

Planen: progressiva 5 km där varje kilometer ska gå fem sekunder fortare än föregående. Från 4:55 min/km ner till 4:35.  Resultat: FAIL

Det där med att höja farten efterhand låter ju jätteroligt i teorin. För den som har växlar på sina löparben. Min maskin är inte konstruerad på det viset. Den har bara en växel och en fart.

Första kilometern går alldeles för fort. Hela känslan i kroppen vill springa 4:39 och då gör benen det.  Så svårt att bromsa sig när känslan är där. Det är säkert medvindens förtjänst. Jag rullar på.

Redan på kilometer tre är jag uppe i min tänkta slutfart. Ökar lite till fjärde kilometern men sen är det stopp. Eller motvind. Sista kilometern bli den långsammaste, och av progressionen blev det noll och intet.

Det är inte så lätt att lära en traktor sitta.

Att köra traktorn rätt ner i vattnet efteråt är däremot inget problem. Ett härligt svalkande dopp som belöning för mödan. 5 km snabbdistans kan vara jobbigare än vilket marathon som helst.

Aktuellt

Malmö och jakten på en backe

Receptet är 3 kilometer uppvärmning, 16-17 minuter kort backe och 3 kilometer hemjogg. Enkelt i teorin. Nästintill omöjligt om man råkar bo i Malmö…

En finfin backe finns vid brofästet men dit har jag en mil. Lite väl tilltagen uppvärmning om man dessutom siktar på att vara hemma klockan 07:00…

På lagom avstånd har jag kullarna på Kroksbäck. Gör sig utmärkt för tomtelöpning men är för branta för dagens pass, där syftet är att flyta upp för backen, inte kravla…

Och så har vi viadukterna…

Hittar ett motlut vid Emporia. Det blir en kilometer bonus på både uppvärmning och nerjogg, men får duga. Jag är inte ensam. Den här vägen är visst motorvägen för morgonpigga cyklister på väg till jobbet. Det blir typ…. slalombacke.

Anyway. Nu har jag följt två av passen av marathonprogrammets 20 veckor. Har aldrig känt mig så här förberedd…

 

Aktuellt

Okoncentrerad

Jag kan inte fokusera. Bredvid mig på Body Pumpen står ett par som tar all mitt uppmärksamhet. Jag försöker värja mig. Koncentrera mig på mina bultande biceps. Men alltså, det går inte…

Tjejens huvudsyfte med träningen är att puta med rumpan. Till och med när hon hänger tillbaka vikterna efteråt putar hon. Dessutom har hon lite ont i axeln och slänger sexiga blickar mot mannen som gladeligen kommer och masserar lite. Plötsligt känns det som det är ett förspel jag bevittnar. Rodnar lite och försöker fokusera på djupet i mina knäböj. Titta åt ett annat håll.

Efter varje låt pussas dom lite.

Alltså pussas? På Body Pump. Jag har fullt sjå att hinna byta vikter på stången och inte missa första repsen på nästa låt för att jag är så långsam. Hur hinner de pussas?

Tittar på Fredrik två rader bak. Tänk om jag skulle springa dit och tigga en puss? Han hade förmodligen svimmat av chock, fått stången över sig och dött. Men lite massage kanske…?

De är uppenbarligen väldigt nykära för de står typ PÅ varandra. Jag har placerat min bräda på lagom avstånd från hennes men såklart ska han trycka ner sin mittemellan.

När man har varit gift i 21 år är det inga problem att stå på varsin kant i lokalen. Men det är bra om man kan ha uppsikt på varandra i spegeln. Inte för att flörta. Men för att kolla in varandras vikter och tävla lite…..

Dessutom behöver jag ju ha koll så han inte börjar puta med stjärten. Det hade ju varit jättepinigt.

 

Aktuellt

Utemagasinet

Vissa tidningar vill jag läsa som papperstidningar och inte digitalt. Mat-tidningar och Utemagasinet är precis sånna. (Ja, dagstidningen också, men det vågar jag inte skriva för då tycker ni att jag är gammeldags…)
Hursomhaver. Igår damp Utemagasinet ner i brevlådan, som för tillfället annars mest innehåller valsedlar.

Numret innehåller ett vandringsreportage från Lapplandsleden. Från Klimpfjäll till Borgafjäll, där vi precis gått.

Så jag återupplever allt en gång till. Nickar igenkännade. Och mest gillar jag själva avslutningen på hela reportaget:

”Det är med nöjda miner vi summerar våra intryckt från några av Lapplandsledens vildare etapper, i väglöst land och längs krävande stigar. Lite som fjällvandringen var en gång i tiden, konstaterar vi – inte så tillrättalagd och förutsägbar”

Precis så som vi ville ha det. Utan trängsel och nerskräpning. Bara vi och naturen. Och de tre personer vi mötte på fyra dagar…

Vill du läsa reportaget får du köpa tidningen. Annars finns våra egna erfarenheter samlade här:

Klimpfjäll-Borgafjäll, dag 1
Klimpfjäll-Borgafjäll, dag 2
Klimpfjälll-Borgafjäll, dag 3
Borghällan