Planen: progressiva 5 km där varje kilometer ska gå fem sekunder fortare än föregående. Från 4:55 min/km ner till 4:35. Resultat: FAIL
Det där med att höja farten efterhand låter ju jätteroligt i teorin. För den som har växlar på sina löparben. Min maskin är inte konstruerad på det viset. Den har bara en växel och en fart.
Första kilometern går alldeles för fort. Hela känslan i kroppen vill springa 4:39 och då gör benen det. Så svårt att bromsa sig när känslan är där. Det är säkert medvindens förtjänst. Jag rullar på.
Redan på kilometer tre är jag uppe i min tänkta slutfart. Ökar lite till fjärde kilometern men sen är det stopp. Eller motvind. Sista kilometern bli den långsammaste, och av progressionen blev det noll och intet.
Det är inte så lätt att lära en traktor sitta.
Att köra traktorn rätt ner i vattnet efteråt är däremot inget problem. Ett härligt svalkande dopp som belöning för mödan. 5 km snabbdistans kan vara jobbigare än vilket marathon som helst.
Inga kommentarer