Det är så många frågor där ute. Så mycket funderingar, spekulationer och allmän oro. Jag har slutat läsa för jag orkar inte bli orolig. Jag vill bara ha kul!  Broloppet 2025 ska bli en fest och så här tänker jag kring den:

Transport:
Jag har blivit tilldelad tåg från Hyllie 7:15. Jag kommer att hoppa på tåget på Triangeln (stationen innan) eftersom jag bor i närheten. Jag är beredd på att det kommer vara tokfullt och ska försöka att djupandas och inte låta mig stressas. Möjligen tar jag något tåg tidigare till Hyllie.

Frukost:
Jag äter vanlig frukost hemma. Gröt that is. Och cappuccino. Precis som alla andra dagar. Kommer att ta med en ostmacka för frukost part 2 i startområdet, ca 1,5-2 timmar innan start. Och vatten eller möjligen lite sportdryck.

I dropbagen:
Jag kommer skicka med torrt ombyte, lätt handduk (ja, jag ska bada!!!) , salta nötter och någon bar. Det livsnödvändiga för att överleva till resten kommer i mål och vi kan trängas i de förmodligen evighetslånga köerna till foodtrucksen.

Till starten:
Eftersom väskinlämningen är så tidigt tar jag en gammal ful tröja att ha på mig till start. Den slänger jag i container innan avfärd. Nu ska det bli varmt så det kanske inte ens behövs…

Utrustning:
Solglasögon, linne, shorts, tejpad fot och favoritskor. Solkräm. Antiskavsårs-klet. Tre gels. Kör utan väst, vill ha så lite på mig som möjligt. Tänker att det ska räcka med de vattenstationer som erbjuds, även om det ska bli varmt!
Pimpade naglar enligt bild ovan…

Plan:
Startar i gruppen 1:40-1:50. Bytte ner mig efter vårens skadeproblem och nästintill obefintliga löpning. Men borde kanske bytt ner mig mer?  Garmin säger att jag är god för 1:47 vilket är 12 minuter sämre  än Kalmar Malkars 21K förra året. Oklart om jag ska hänga med ballong och i så fall vilken….  Fast mest vill jag nog njuta av festen.

Planen på banan:
Ett par kilometer uppvärming till den ökända tunneln. Sug in så mycket energi från publiken som möjligt. Från det att vi går ner i tunneln och hela vägen över bron finns ingen som hejar. Se till att ha ett lager av pepp inom dig!
Tunneln: gå in i din bubbla. Försök att inte fundera på om luften är kvav eller att störas av ljudet av 80000 fötter. Don’t panic.  En fot framför den andra. Längta efter ljuset.
Pepparholm: känn motvinden men var förberedd. Hitta en bredaxlad person med korta steg att gömma dig bakom…
Bron: Det går upp och det går ner. Blicken mot toppen och sen är det ju nästan bara nerför kvar. Kolla utsikten. Känn pirret. Du är en av 40 000 som faktiskt får vara här idag.
Sverige: Publik igen! Veva igång dem och låt dem heja dig i mål. Bara några kilometer kvar. Fjärilar i magen och gåshud.

Mötesplats:
Har bestämt mötesplats med nära och kära i målgång. Med erfarenhet från platser med sjukt mycket folk vet jag att det ofta blir strul med mobiltäckningen…

Efteråt:
Håller tummarna för en smidig väskutlämning. När väskan är säkrad hoppas jag på ett bad och ombyte. Skönt chill och mingel med familj, löparkompisar, svärföräldrar, instafriends och andra som dyker upp. Jag hoppas få tag i mat innan den tar slut och att jag därmed kan hänga kvar i målområdet tills de lyfter bort mig med lyftkran.

Jag vet att jag är blind bland folk och aldrig ser någon eller något. Ser du mig, kom fram och mingla. Jag ÄLSKAR löparmingel.

Hur jag ska ta mig hem har jag ingen aning om. Förmodligen har jag sjukt ont i foten och vill helst ha en privatjet som hämtar mig. Men alltså. Hem kommer man alltid. Förmodligen med en överfull shuttlebuss till Hyllie och tåg därifrån. Men alltså det orkar jag inte ens tänka på.

Till dig som ska dit: Lycka till.  Nu köööör vi!

Jag har blivit med ringklocka. Till min racercykel. För att jag är trött på människor som går i bredd och inte hör när man vill förbi. Funkar det? Sådär…

Vi kliver upp tidigt för att hinna dagens runda innan ösregnet kommer in. Vägen ner till Skanör är helt folktom och jag känner att ringklockan är en helt onödig vikt på styret. Vi korsar gator på härsan och tvärsan medan sjusovarna fortfarande ligger kvar i sängen.

Vi tar ett längre stopp i Skanör för att fota badhytter som bildbevis för att vi faktiskt varit där. När det är dags att bege sig hem igen är plötsligt ALLA vakna. Det är bilar över allt och på cykelvägarna trängs permobiler, liggcyklar, hundar, människor och lådcyklar. Det är nu jag ska få testa min nya utrustning.

Framför mig går en dam i vitt hår. Plingar. Plingar igen. Trippelplingar. Ingen reaktion. Tolkar det som dålig hörsel.

Lite senare ska jag passera personer i olika åldrar och av olika kön. Mitt ringande ger blandat resultat och jag har sammanställt resultatet av min plingstudie nedan:

Ringklocka funkar bäst på medelålders kvinnor.

Yngre personer har hörlurar. Medelålders män har tinnitus. Äldre kvinnor och män hör dåligt.

Med det sagt. Jag behöver skaffa mig en mistlur!

Jag rotar i medaljlådan på jakt efter fem medaljer som betyder extra mycket för mig. Stannar till lite vid var och en. Minns känslan. Kommer i håg loppet. Men så finns det en medalj som inte väcker några minnen alls…

I högen av intrasslande medaljer hittar jag Stockholm marathon 2020 och fattar ingenting. Vet med bestämdhet att jag inte sprungit loppet sedan 2018. Har Fredrik smygsprungit och lagt medaljen i lådan…?

Sen är det något med årtalet som klingar bekant. 2020. Året då nästan alla lopp ställdes in. (Utom Stävie Trail som vi hann hosta ur oss tre dagar innan restriktionerna slog till.)

Kan jag alltså ha varit anmäld till loppet och fått medaljen utan att jobba för den? För någon virtuell mara vet jag helt säkert att jag aldrig utsatte mig för….

Behöver konsultera min egen blogg för att reda ut var medaljen kommer ifrån. Konstaterar att jag SKULLE ha sprungit loppet men att det var inställt! Men något om någon medalj hittar jag inte.  Tydligen var en medalj från ett osprunget lopp så obetydelsefullt att den slank ner i lådan utan att passera medvetandet.

Och så fanns det tappra krigare i årets upplaga som kom i mål och inte fick någon…

Anyway. Jag har ytterligare en medalj från ett osprunget lopp – New York Marathon 2012 som ställdes in pga storm. Men den visste jag i alla fall om!

Vilka är de kostigaste medaljer du har?

Vi har planerat för en tredagars cykelutflykt. Malmö-Ystad-Åhus-Sportstugan. Första etappen till Ystad är ca 8 mil, men vi stöter på patrull innan vi ens hinner börja!

På vägen ut, över den mikroskopiskt låga tröskeln, hoppar cykeln till, skruvar flyger, och pakethållaren med tillhörande cykelväska kraschar hårt i backen…

Det går inte att laga. Och tiden finns inte att panikshoppa en ny. Vi behöver en plan B och den stavas RYGGSÄCK!

Lastar över grejerna i Fredriks ryggsäck och ger oss av. Men det är något med män och ryggsäckar. Lite som mancold extra allt. Det gnälls i lägret.

Den trycker på njurarna (???) och han mår illa. Jag cyklar för fort fast jag inte ens trampar. Jag erbjuder mig att ta väskan men en man med ryggsäck är en tjurig skapelse. Vi fortsätter. Och han är arg.

Efter 50 minuter dumpar han väskan. Det ska göra underverk för äktenskapet. Även om 10 kilo är ett procentuellt ganska stort tillskott för mig som inte väger så många pannor…

Dealen är att vi ska ha delad vårdnad om väskan och nu är det jag som ska överleva 50 minuter. Mina njurar klarar biffen galant. Mitt humör också. Men alltså, 10 kilo känns i innanlåren! Förklara det den som kan!

Jag är beredd att stoppa för lunch efter EXAKT 50 minuter men just då befinner vi oss såklart i skugga. Och med den höstlika våren som råder krävs både sol och vindstilla för en lunch i harmoni.

Sex minuter tar det innan vi hittar ett gammalt ödeskjul att luncha vid. Det kan låta lite men det känns som en evighet för den som är hungrig…

Äter min påsmat och njuter av vetskapen att slippa ryggan ett tag!  Fast lite rädd är jag för njurskavs-utlösta humörsvängningar…

Men maten verkar ha gjort susen även på den man som hävdar att han inte påverkas av lågt blodsocker….

Sista 28 km mot Ystad går som en dans. Vi har Söderberg & Saras öppettider att matcha om vi ska få oss något kaffe. Och sånt kan ju driva på vilka ben som helst!

Slutet gott allting gott. Sen gjorde vi Ystad.

I morgon väntar etapp 2. Ystad-Åhus via lunch och kaffe i St Olof. Och vad jag vet har vi fortfarande ingen cykelväska!