Reseledaren tog till sig av kritiken och planerade en underbar runda till dag 2. Det blev precis som på Instagram!
Vad som sällan syns på Instagram är hur höga kliv man behöver ta och hur ful man är när man går rumpgång nerför berget. Men vi tar det från början.
Vi startar i Sörvågen med siktet inställt på Meraftestinden, Munkebu och, om fötterna och tålamodet vill, Munken! Jämfört med gårdagens hysteriska underlag börjar dagens vandring som en walk in the park. Vi tillryggalägger flera meter innan vi hinner blinka.
På de fina stigarna hade tom jag kunnat springa men idag är det vandring som gäller. Och snart hade löpningen ändå fått ett abrupt slut. Det är när vi klättrar på leriga stenbumlingar rakt upp mot himlen. Ett äventyr som dock är föredömligt kort och snart är vi ute på lättvandrad mark igen.
I världsmetropolen Kjölen får vi ta skydd för klädbyte. Vädret har gått från ”vi måste ta av oss jackan” till ” Vi måste ta på oss två jackor” på mindre än 5 minuter. Så som det verkar fungera just här.
Sista biten upp på Meraftestinden är brant uppför med brant nerför på båda sidorna om stigen. Det kittlar lite i magen och jag vågar inte titta. När jag ändå råkar titta, för att utsikten liksom gör det omöjligt att låta bli, känner jag mig svajig på fötterna. Höga höjder utan staket är läskiga ting och jag får fokusera på en sten i taget…
På toppen käkar vi vår medhavda focaccia från Bakeriet i Å. Om ni någon gång befinner er just i Å, så får ni inte missa den. Dunderbränsle för långa dagar på vift. Och med den här utsikten som krydda…
I Munkebu finns en fjällstuga för de som är på det humöret. För instabildernas skull borde den ha varit röd, men okej – den är ganska fin.
Hungern är i schack och låren har inte helt checkat ut. Vi bestämmer oss för att ta de sista dryga 300 höjdmeterna upp till Munken. Det är brant och lerigt. Jag går lika mycket med händerna som med fötterna. Försöker parera de värsta lerpölarna och drömmer om stavar. Med skakiga ben har jag liksom ingen balans. Går böjd som en ostkrok för att greppa tag om någon sten i markhöjd. Samlar poäng till ett kommande ryggskott, men hoppas jag inte får tillräckligt många.
Det är jobbigt men vi tuggar på. Och snart ska varje höjdmeter visa sig vara väl investerad. Vi har kommit till Instagram. Det ser likadant ut som där. Turkost, grönt, bergigt och alldeles alldeles underbart.
Vi njuter så länge vi vågar. För himlen börjar mörkna och vi vill inte sitta är om det börjar storma. Nedstigning påbörjas.
Fredrik alltid 20 meter före tant. Tant som var tredje steg behöver ta till tantgång. Sätter ner händerna och kasar på rumpan. Efter hand som jag specialiserar mig på rörelsen lyckas jag lyfta rumpan mer och mer och tillslut bara jobba med axlarna och armarna. Och därmed skona byxorna från revor och hål. Men jag är inte den enda som utövar gångarten.
I vår lunchpaus sitter vi precis bredvid ett brant nerförsparti. Alla vandrare kommer i par och när mannen skuttat ner och kommit 20 meter, sitter frugan fortfarande på rumpan och kasar ner. I 100 fall av 100 i vår undersökning går det till på det viset. Rumpgång är för tanter. Tills en man blir tillräckligt trött…
Någonstans femhundramiljoner stenar längre ner ser jag det hända. Mitt framför ögonen på mig. Fredrik sätter i händerna och kasar på rumpan. Jag mobbar honom bara en aning för hans tilltag och sedan biter han ihop, och fortsätter vandringen som den man han är….
Typ 15 kilometer och 9 timmar. Det värker i muskler jag inte visste jag hade. Tur att det är en hel natt till i morgon!
No Comments