Lofoten dag 4 – Midnattssol på Himmeltind, 931 m ö h

Vi chillar hela dagen förutom en morgonjogg. Sitter på café i Leknes och frossar senare loss på sushibuffé. Laddar för nattens äventyr – en 4,5 timmes vandring till Himmeltind och midnattssolen.

Vi har inkvarterat oss i en magiskt fin stuga och äter middag utomhus i väntan på avfärd. Först 22:30 tar vi våra första steg mot toppen 931 meter högre upp.

Jag har varit nervös under dagen. För branterna och om det ska kännas läskigt. Därför är det extra skönt att det börjar med asfalt! Men den lyckan varar inte så länge…

Stigen upp är förvisso hyfsat lätt att gå, men efter några flackare partier i början är det alltså nonstop brant uppför i två timmar. På bästa sovtid. Pulsen är hög men under kontroll.

På 700 meter når vi en platå. Allt är magiskt här. T o m vindstilla. En ensam tjej sitter på en filt och tittar ut över horisonten. Jag hade kunnat sluta här, men det var visst 200 höjdmeter kvar. Så vi går.

Planen är att stanna och fota när det börjar kännas jobbigt men alltså, vi är högt nu och här vill man helst inte stanna, och än mindre titta ner. Jag är oftast inte rädd på riktigt, men när Fredrik börjar undra om vi ska vända tittar jag ner.  Det skulle jag inte gjort. Nu är jag plötsligt rädd och klamrar mig fast vid de stenblock som finns att tillgå. Vi håller planeringsmöte på 700 meters höjd och beslutar oss för att fortsätta. Ett bra beslut då det värsta redan  visar sig vara gjort. Och ner kommer man alltid…

Jag får ofta frågan om det är mycket turister här. Och jag kommer att ha ett sammanfattande inlägg om sånt. Men som vägledning. På denna tur till toppen träffar vi tre sällskap på väg ner under våra två timmar upp.  Och toppen delar vi med ett par som dricker te och en ensam kille med proffskamera. På vägen ner ser vi ingen, utom våra nya får-kompisar som förgyller vår färd.

Uppe på toppen är det till en början vindstilla. Vad är oddsen liksom? Trots det börjar vi snabbt frysa och bylsar på oss alla medhavda kläder i form av fleece, dunjacka, buff, mössa och vantar.  Dricker en kopp te och äter vårt medhavda fika. Fredrik har köpt ”världens godaste kanelsnurr” på surf-cafét i byn där vi bor. Den väger typ 2 kilo och är stor som ett hus. Han får nästan hjärtklappning av sockerchocken och då var den inte ens god. Så nej. Testa inte den om ni råkar vara i krokarna. Mina Walkers, transporterade ända hemifrån, var hundra gånger godare!

Utsikten är grym, men tyvärr finns NATO-toppen som skymmer solen lite. Vi ser inte den magiska studsen mot horisonten. Och till NATO-toppen tänker vi inte gå. Det är förvisso bara 30 höjdmeter, men vägen beskrivs som ”luftig” som är det norska sättet att förklara sjukt läskigt och du slår ihjäl dig jättemycket om du ramlar ner…..

Det som också slår oss är att himlen ju är som vackrast precis före solen går upp och efter den gått ner. Ni vet det där röda. Just nu får vi varken. Samma plats om en månad är troligtvis snäppet ännu mer magisk!

Och nervägen? Rullgrus och risk för rump-pladask, men vi håller oss på benen hela vägen. Det som var läskigt på vägen upp känns okej nu. Jag är inte rädd men bara trött.

Klockan 03:00 når vi bilen igen. I något tält sitter folk uppe. Ett par börjar sin vandring uppåt. I landet där det inte finns något som heter morgon, kväll eller mittemellan.