Aktuellt

80-väg eller vårfin skog

Jag går igång på utmaningar och nu finns en kyrkoutmaning i mina flöden. Spring och samla så många som möjligt. Och min enda chans är i morgon. För på söndag springer jag Hässleholmsloppet mitt i skogen,  och där lär jag inte hitta några….

Anyway. Jag kollar kartan kring sportstugan. På 15 km skulle jag kunna få fem kyrkor om jag lyckas få Fredrik att hämta mig. Det finns bara en hake…

För att nå kyrkorna behöver jag springa på åttiovägar. De flesta relativt otrafikerade men något avsnitt med fler bilar…

Struntar jag i kyrkorna står hela skogen till mitt förfogande. Ingen vettig människa hade tagit åttiovägen. Men alltså, jag gillar ju utmaningar…

Aktuellt

Det där med marathonfart…

Var sugen på att känna lite på den marathonfart jag brukar ha. För att få en känsla inför Köpenhamn marathon. Planerar ett snällt pass på 2 x 3 km och tänker att det borde vara easy peasy. Men nej.

Det är inte så jag dör av jobbighet men jag får slita på ett sätt som inte är hållbart i flera timmar. Det är inget som kommer gratis. Och för att inte bryta ihop letar jag ursäkter. För att skylla på något annat än bristande form. Jag skyller på gruset i Pildammsparken. Jag får liksom inget frånskjut. Och så håller jag mina tummar att Köpenhamn marathons nya bana inte går på grus…

Dålig form eller inte. Jag var i alla fall extremt välmatchad i mitt klädval. Det kanske var det som var felet…

Aktuellt

Det där med finishergrejer

Det är nästan olagligt att springa i andras finishertröjor. Såvida man inte sprungit loppet själv och typ tappat sin tröja… Men får man dricka cappuccino i en finishermugg från ett lopp man inte sprungit?

På grund av den oskrivna finishertröja-regeln lägger jag inte med några begagnade finishertröjor i second-hand-påsen som åker till Sellpy i morgon. Även om det egentligen inte spelar någon roll att Stina i Mölndal springer omkring och ser ut som hon sprungit Löparkalaset i Trelleborg. Men ändå. Det känns fel i magen.

Men alltså muggen. ÖST hade överblivna muggar från loppet 2020 som på grund av ett visst virus fick ställas in. I helgen såldes de ut till förmån för Ukraina. Jag och Fredrik köpte varsin mugg och la på lite extra på priset. För att Ukraina behöver det, för att muggen är snygg och för att det är onödigt att de står och skräpar.

Men det känns ändå lite fel. ”Proud finisher Simris Alg Ultra 60 km”.

Vad säger ni. Får jag? Om jag vänder andra sidan fram?

Aktuellt

Identitetskris

Jag har identitetskris. För när jag såg alla 60K-löpare i lördags kände jag att jag ville vara en av dem. En ultraräv. Jag ville ha svårt att gå igår och vara trött och omättlig på ett sånt där skönt sätt som man blir när man gjort något jättelångt. Duon kändes plötsligt lite mainstream…

Samtidigt går jag igång på alla cylindrar när någon pratar femkilometersintervaller i marathonfart. När någon planerar för snabba tider i Köpenhamn och jag inser att jag mest lullat omkring som vanligt. Tänk om jag skulle satsa och bli snabb på marathon. Köra kvalitet.

För att bli ultra på riktigt krävs mängd men inte nödvändigtvis fart. Och kan man bli bra på marathon och samtidigt ultratålig. Utan att liksom skada sig på vägen. Eller är det en motsägelse.

Det enda jag vet är att jag varken är traillöpare eller millöpare och ändå ska springa Hässleholmsloppet 10K på söndag. Bara för att det är inom uppvärmningsavstånd från sportstugan.

Medan jag snubblar omkring på rötterna och får andnöd i uppförsbackarna ska jag ta mig en funderare på vad jag ska bli när jag bli stor. Idag blev jag i alla fall en shortslöpare. Alltid nått.