Aktuellt

Medaljsnackis!

Medaljer är ett känsligt ämne. Vissa vill ha och andra tycker det är skrot. Jag tycker olika från gång till gång, beroende på medaljens utseende och vilket lopp det är.  På ÖST häromveckan fick man välja om man ville ha medalj eller låta plantera ett träd. Hedervärt. Och jag skäms lite för att jag valde medaljen. Men den var så fin….

Medalj

Jag blir glad varje gång jag ser den. Den ligger på skrivbordet för beskådan flera timmar varje dag. Medaljen från Hässleholmsloppet gick ett annat öde till mötes och hamnade i medaljskrot utan att ens bli fotograferad.

Men den stora snackisen den här veckan är ändå Köpenhamn marathons nya medalj. Som ser ut som något man nyligen grävt upp ur jorden…

Att läsa kommentarerna under inlägget där medaljen presenteras är förstaklassigt nöje. Den har verkligen upprört känslor och jag har lärt mig nya danska ord som kedelig och sølle…. (tråkig och usel)

Folk är så arga att Cph marathon fått gå in och bikta sig. Lova att ta hänsyn till feedback nästa år. Undrar om det gäller t-shirten också…

Vad säger du? Hiss eller diss på medaljen?

 

Race reports

Race report: Hässleholmsloppet 10 K

Jag är anmäld till Hässleholmsloppet 10K. Den jobbigaste distansen kryddad med galen kupering. Men Fredrik har sagt att det är fint med alla vitsippor så jag låter mig övertygas. Jag tänker att jag ska jogga runt. Springa dit och hem, och samla 21 km. En bra plan.

Hovdala ligger 4,5 km från Sportstugan och att kunna springa till starten känns som höjden av lyx. Jag ramlar in 15 minuter innan start och hinner precis få på nummerlappen och besöka en buske innan startskottet går. Vi ska inte springa tillsammans och utgången är oviss: jag som joggar vs Fredrik som varit skadad sedan stenåldern. Men han lovar att spurta om mig om han skulle se mig i sista nerförsbacken. Jag ser det som ett hot. Och tänker att jag kanske får jogga lite fortare…

Efter ett par hundra meter börjar det som ska kännetäckna hela loppet. Bergochdalbanan. Och maxpulsen. Första uppförsbacken dödar.  Även den som tror att hon joggar. Vem trodde ens att man kan jogga när höjdmetrarna är fler än man kan räkna till? Min andhämtning hade fått studsmattor att flyga om jag mot förmodan hittat någon här.  Det här inledande backen hade klassats som gå-backe i vilket ultra som helst, men här springer alla. Och jag vill inte vara sämre fast benen skriker att det är klokare att gå. Det går ju typ lika fort…

Det tar en lång stund på platten där uppe innan andningen inte känns fullt hysterisk. Och precis när jag hamnat i balans är det dags för nästa backe.
Och. Så. Vidare. Själva underlaget är dock mer lättsprunget än jag trott och jag känner flyt till och med i nerförsbackarna. Även om det såklart finns ett helt gäng som behärskar utförslöpning mycket bättre. Det är dessa fartdårar som plötsligt kommer upp bakom min rygg. Med andhämning i klass med min. Det låter som en hord av frustande vargar och jag blir stressad. Försöker hålla upp farten för att inte känna mig som en bromsklots. Dör och återuppstår många gånger, tills jag inte längre orkar känna mig jagad. Kliver till sidan och släpper förbi. Och får springa resten av loppet i min egen sköna bubbla.

Naturen är magisk. Det skira gröna och alla vitsippor. Alla åar, dammar och vattendrag. Höjderna och utsikterna. Det känns som jag dött en smula och hamnat i himmelriket. Banan är så välmarkerad att inte ens jag kommer vilse. Det enda jag saknar är kilometermarkeringar. Jag har liksom bestämt mig för att inte titta på klockan och nu har jag ingen aning om var jag är eller när det ska ta slut. Det enda jag vet är att loppet avslutas nerför och nu längtar jag dit…

Kliver över mållinjen som 6:e tjej med tre minuters marginal till Fredrik. De är ungefär så länge man överlever i t-shirt i 10 grader och strilande regn. Jag fryser.

Sliter av mig nummerlappen och hänger min medalj runt Fredriks hals. Sen beger jag mig hemåt till fots. På en platt stig. Utan kupering. Och duracellen kickar in. Det regnar och jag är blöt överallt men benen bara går. Känslan i kroppen är att jag ALDRIG vill sluta springa. Men jag vet att det är en dum idé. Har varken fyllt på med vätska eller energi efter loppet. Så jag motstår frestelsen och tar näst närmaste vägen hem.

Nöjd med 21 kilometer varav 10 med kullerbyttor bakom bröstbenet! En toppensöndag.

Aktuellt

Röda mattan

Det var Elle-gala igår och mina kollegor minglade runt på röda mattan och spanade kändisar. Jag ville inte vara sämre…

Därför cyklade jag till Vannaröds slott, och fick min beskärda del av röd matta. Fast där slutade nog likheterna.

Jag fick inte ha fancy klänning på mig, och träffade faktiskt inte en enda kändis.

Å andra sidan är jag mer bekväm i blöjbyxor med hänglsen än många av de kreationer galan bjöd på. Vem vill visa sin bikinilinje på fest liksom?

Något bubbel blev det inte heller förstås. Men som sagt. Jag har i alla fall gått på röda mattan…

Aktuellt

Kyrkbingo

Matilda Gend àka @spring_dig_glad har dragit igång en kyrkoutmaning i veckan och som jag skrev igår kan jag ju inte låta bli sånt. Därför söker jag kyrkor i Google Maps och sätter ihop en halvtrist landsvägsrunda efter det. I en kontrollbesiktning av Fredrik stryks hälften av asfalten och ersätts av stigar som han letat reda på via appen Min Karta. Världsbäst! Så här blev turen:

Fredrik släpper av mig i Finja. Jag har övertalat honom om att han behöver köpa en fönsterskrapa till mig och därför ändå har vägarna förbi… Genom att verka huslig kan man få honom till nästan vad som helst. Supersmart.

Finja kyrka ligger strax utanför samhället och ser ut så här:

Finja kyrka

Siffrorna hänger lite på svaj men vad kan man förvänta sig om de hängt där sedan 1664…?

Jag har med andra ord checkat av första kyrkan innan jag ens börjat springa. En bra idé för att hinna med alla utan att missa middagen. Kyrkorna växer inte på träd i denna del av världen.

Till Tyringe är det asfalt men sparsamt med bilar. I utkanten av världsmetropolen finns ett kapell. Oklart om det räknas som kyrka men jag tycker det får göra det. Det är ju ingen Padelhall, det finns ju en hel kyrkogård utanför!

Inne i Tyringe springer jag lite vilse och ramlar över en Missionskyrka som Google maps glömde. Gläds åt min bonuskyrka innan jag snurrar vidare mot Korskyrkan och Tyringe kyrka.

Korskyrkan liknar mest en avdankad mellanstadieskola medan Tyringe kyrka är mer fancy till sin natur.

Jag letar mig ut ur Tyringe via Sanatorieskogen. Namnet klingar sådär men den ska visa sig vara värsta skatten. En hel skog med grusvägar och stigar som leder mig nästan hela 7 kilometer till nästa kyrka i Matteröd!

Passerar Deleberga där varg enligt uppgift har varit synlig för någon vecka sedan. Har lite svårt att slappna av…

Vid kyrkan i Matteröd kollar jag klockan och inser att det tagit mig två timmar att springa 13 kilometer. Trots 5:30 i snitt. Kartläsningen och alla fotostopp har uppenbarligen tagit hur lång tid som helst. Speciellt det sista fotostoppet. Tar typ hundra bilder på mig själv när jag håller upp 7 fingrar. För att symbolisera alla kyrkor jag bockat av.

När jag kommer hem och räknar inser jag att jag bara tagit 6 kyrkor och att hela bilden liksom är falsk marknadsföring.

Anyway. Jag har nu 6 kyrklösa kilometer hem. Fokuserar på naturen i stället. Alltså fatta. Det är vår.

Ska du jaga kyrkor i helgen?