Malmö har historiskt varit världssämst på att arrangera lopp, och staden har trots sin storlek inte haft något marathon sedan 1986. Därför blir det klang och jubelrop när en ny arrangör kliver fram och outar planerna om ett sprillans nytt marathon i stan. Alla vill vara med om premiären. Men alla har nog också en viss farhåga om att precis allt kan gå åt fanders. Som det brukar när det gäller lopp just här. Men vi hade aldrig behövt vara oroliga…

Malmö marathon blir min tredje mara i min ytterst dåligt planerade marastreak. Inom fem veckor har jag råkat anmäla mig till Helsingborg, Berlin och nu Malmö. På en kropp som hyfsat nyss inte var brukbar för löpning. Därför har jag tänkt smygjogga runt och bara insupa feststämningen i stan. Men Charlotta (min parhäst från Helsingborg) har andra planer och beställer en sluttid på 3:37. Och vem är jag att tacka nej? Men lite nervös i brallan är jag allt…

Cyklar till starten. Bara en sån sak. Hinner avklara toabestyren hemma och slipper bajamajaköerna. Möter upp med ett helt gäng trevliga löpare och snackar bort tiden till start. Slänger in väskan enkelt och smidigt och ställer mig i startfållan 3 minuter innan det är dags för avfärd. Vädret är grått och vinden lite mer än önskvärt. Försöker lista ut vilka sträckor den kommer plåga oss på men hjärncellerna är inte riktigt igång. Men skitsamma, där går starten! Vi är på väg.

Det finns farthållare på 3:30 och 3:45 och vi bör ju lägga oss precis i mitten här. Problemet är att farthållarna är näst intill osynliga i sina vita tröjor och sina ballonger som antingen inte finns, eller bara inte lyfter. Vi får reda ut det här på egen hand. Och det går så där. Det går för fort och jag vill verkligen inte göra en Berlin och tappa livslusten vid kilometer 34. Vi försöker att dra ner på farten men den går lika fort upp igen. Förmodligen är det våra mest uttalade ord just idag: ”Vi måste sänka lite!”

Det är mycket folk ute, faktiskt många fler än jag kunnat tänka mig. Och så här på hemmaplan dyker alla möjliga kända ansikten upp i publiken, och varje hejarop bygger små energireserver att plocka fram när behovet uppstår. På Ön väntar Fredrik. Han har fått överge sitt jobb som personlig fotograf för en funktionärsuppgift som vägvisare. Han sköter sig galant och vi håller oss på banan. Utsikten över bron är grym. På kilometer 12 är faktiskt allt grymt. Det finns liksom inget stopp. Livet är härligt och marathon är det bästa som finns…   Men det är en bit kvar!

Det har blivit dags för Sibbarp och på vägen dit möter vi det snabba gänget. De som redan hunnit dit och vänt. De som springer med hälarna i rumpan och ändå inte ser trötta ut. Jag trodde det skulle kännas mentalt jobbigt med fram-och-tillbaka-sträckningen men tycker faktiskt det är kul att spana löpare på väg åt andra hållet. Och plötsligt är det vi som är på väg tillbaka och får heja fram de som ligger efter oss! Jakten på kända ansikten trollar bort ett par kilometer och nu räknar vi ner mot halvmaramarkeringen och att äntligen få jobba oss in mot stan.

Runt Pildammsparken går banan på grus. För en asfaltballerina är det nästan trailvarning på det. Tappar liksom studsen. Tur att svärföräldrarna står en bit fram och lyfter humöret. Sen smiter jag ut på asfalten. Trots att det kanske blir en omväg på 3 cm…

Jag börjar känna behov av publikstöd och vid ett par tillfällen tar vi mod till oss och gör en ”Peter”. Peter himself har vi tappat någonstans i Sibbarp och vi saknar hans sätt att dra igång publiken och skapa stämning. Nu får vi själva stå för fiolerna och så här i efterhand tycker jag vi lyckades med bravur. Publiken i parken och längs vägen mot Triangeln svarar enligt förväntan, skriker och tjoar så till den milda grad att vi får både feeling och mjölksyra av tilltaget. Men ändå så värt. Svenska klackar må vara blyga men ber man om pepp så levererar de tusenfalt. Se det som ett tips från coachen!

Älskar att banan är så stadsnära. Vi cruisar liksom genom city. Bland folk med shoppingkassar och takeaway-kaffe. Vädret har skärpt till sig och solen tittar fram. Jag gnäller lite över gatstenarna och Charlotta gnäller lite senare över den långa kroken i Slottsparken. Där vi bara springer jättelänge för att göra en u-sväng och tillbaka samma väg.  Mötesgrejen igen alltså och jag tycker fortfarande att det är en höjdare. Att peppa och bli peppad. Men nu tror jag bestämt vi börjar bli trötta.

Foto: Magnus Johansson

Vi pratar mindre och tar lite längre drickpauser. Jag har inte ont någonstans men en krampvarning i trampdynan och ett stelt säte. Trots det tuffar benen på i bra fart. Vi ska bara ut en sväng i Västra Hamnen och tillbaka. Sen ska Charlotta få ringa pers-klocka. Och jag ska få IG som pacer, för det här går för fort.

När vi kommer upp på Ribban trummar benen fint. Men vi är osäkra om portalen vi ser är målportalen eller startportalen eller någon helt annan portal. Vis av erfarenhet från Broloppet kan det ju finnas precis hur många portaler som helst och det vore ju synd att stanna om banan fortsätter.

Charlotte frågar om vi ska hålla hand över mållinjen. Och det ska vi såklart. Om hon inte får för sig att spurta, för i dessa ben finns ingen spurt. Jag slänger gelen och gör mig redo för målgångs-pose. Att springa med fasthållen hand ovanför huvudet ska visa sig bli det jobbigaste på hela dagen. Kroppen kränger, jag tappar styrfart och plötsligt känns det som Charlotta liksom hivar mig över mållinjen!  Men vi gör det så snyggt att vi till och med hamnar i Sydsvenskan. Vi tar den igen:

3:33.40 på mitt 23:e marathon, och nu ska jag ta marapaus. Charlotta har persat med 7 minuter men vi hittar ingen persklocka. Även om jag har sett på instagram i efterhand att den fanns…

Så nu behöver hon göra det igen. Och jag har hört att det eventuellt ligger en beställning på 3:30 till framtiden!

Summa summarum: en eloge till arrangörerna. Ett grymt välarrangerat lopp som jag verkligen hoppas blir ett stående inslag framåt. Såklart finns detaljer att slipa på, konstigt vore annars, men jag väljer att fokusera på allt som klaffade, och allt fantastiskt vi fick uppleva. Malmö behövde det här! TACK!

Jag hoppar över själva mittpartiet i min provlöpning. Varvet runt och igenom Pildammsparken. Det är min bakgård och de vägar jag trampar varje vecka. Jag skulle nog kunna hitta runt sovandes, men väljer att inte testa. Men det är platt och fint. Nog det enda ni behöver känna till.  Förutom att ni passerar mitt hus strax innan 27-kilometersmarkeringen, och det är just där dagens provlöpning tar sin början!

Tidpunkten för dagens provlöpning sammanfaller rätt väl med vad klockan kommer att vara när vi passerar nästa vecka. Jag kan alltså anta att mängden söndagsflanerande människor kommer vara ungefär densamma. Utöver publiken som faktiskt tagit sig ut för att heja.

Banan passerar gamla IP, Triangelns station och uteserveringarna längs Triangeln och Friisgatan. Tyvärr är det ingen som sitter ute så här års. Cruisar vidare mot Rörsjöparken via en viadukt och cashar in ett par höjdmillimeter. Det har blivit dags för en out and back till Värnhemstorget, 1 km i vardera riktning, och en chans att möta lite löpare.

Tillbaka från den lilla utsvävningen har turen kommit till city. För den som sprungit Midnattsloppet är vägen bekant över Gustav Adolfs torg och vidare över gatstenarna i riktning mot Stortorget. Jag vet att jag kommer svära i mungipan över gatstenarna men som tur var är eländet över på mindre än en kilometer!

Vi tar oss genom Gamla Väster och ut på Slottsgatan. Det har blivit dags för dagens andra avkrok. Vi svänger av Slottsgatan för en tur där vi springer yttervarv i Slottsparken hela vägen till Biblioteket för en u-turn tillbaka exakt samma väg. Kan tänka mig att det vid 33 sprungna känns frestande att krypa under avspärrningsbandet och fortsätta raktfram på Slottsgatan istället. Men sånt gör vi förstås inte. Vi löpare älskar ju kilometer och rundan i parken är faktiskt rätt mycket motorväg. Skönt och lättsprunget.

Nu är det bara Västra Hamnen kvar av kakan. För dig som inte varit i Malmö förr är det nu du ska få skåda Turning Torso på nära håll. Men kanske också får möjlighet att uppleva autentisk skånsk motvind!  Får vi samma vind som under min provlöpning kommer det ta STOPP vid kilometer 40. Men det hoppas vi såklart inte.

Efter ha slagits mot vinden en stund rundar vi hörnet till Espresso Houses uteservering. Här kommer avundsjukan vara ett faktum, på de glassiga människor som sitter ute i höstsolen och sippar på en kaffe. Till skillnad från oss andra vars ben börjat ömma och längtan blivit övermäktig efter själva åsynen av en målportal.

Men. Alla marathon har ett slut och när målportalen skymtar en bit ner på Ribban är det bara knyta näven i fickan och ta sig fram. Snart är mållinjen korsad och medaljen bärgad.

6 dagar til start! Det ska bli grymt det här!

För hundra år sedan uppfann jag kategorin ”Piggelina provspringer”. För att dela en sneakpeak av en bana och förbereda den som ville bli förberedd. Jag provsprang Lundaloppets nya bana 2015 och sen blev det typ inte mer…
Men med Malmö Marathon nära förestående blev jag sugen på att smygtesta banan. Så klart i små munsbitar, där den första tuggan togs här om dagen. Så för er som är nyfikna: Här kommer det andra inlägget i kategorin Piggelina Provspringer.  Malmö Marathon – första halvan.

Jag tar mig till starten som ligger i början av Ribban. Föreställer mig stämningen mitt bland 2000 andra peppade löpare, räknar ner lite tyst i huvudet och sätter iväg. Vägen framför mig är lång och rak och perfekt asfalterad. Det blir inte bättre!

Banan startar med en loop Ribban/Limhamnsvägen/Ribban för att skrapa ihop några kilometer innan vi ger oss vidare mot Ön och Sibbarp. Ligger det som vanligt lite motvind längs Ribban kommer vi alltså få njuta av den två gånger redan från start. Men utsikten över havet får kompensera för det.

Under min provspringning skippar jag loopen och tutar vidare direkt. Limhamnsvägen tillbaka är annars ett supersvagt motlut men medvinden kommer väga upp det med besked. No need to worry. Men som sagt, jag skippar den idag.

Efter andra gången på Ribban snirklar banan vidare genom bostadskvarter, i ett par kilometer innan vi gör en avstickare till Ön. Från Ön är utsikten magisk över Öresundsbron, och en och annan kommer nog tänka tanken att ”DÄR har jag sprungit”. Och kanske komma ihåg Broloppet 2025 inklusive bajamajaköerna, kön till målgång och det omöjliga uppdraget att få tag på sin väska…

Vi har nu sprungit 12-13 kilometer och det är dags att ta sista biten bort till Sibbarp där vi får vända tillbaka mot stan och civilisationen.

Jag springer en vardag kväll och möts av den mest fantastiska solnedgång. Den missar vi såklart klockan 11 på förmiddagen, men förhoppningsvis kan havet ge oss fina vyer ändå. Har vi tur finns det några övervintrade campinggäster som kan heja oss fram i Sibbarp. I övrigt tänker jag att den här delen är den mest folktomma delen av banan. Och dessutom möts vi av den första backen! Låt oss kalla det BERG i Malmö-mått. Kanske typ 2 höjdmeter.

Någonstans efter kilometer 19 passerar vi Sandra Mastios pizzarestaurang och beroende på vilken doft som sprider sig därifrån, är det här det första tillfället där man kanske förleds i frestelse att hoppa av….

Lyckas vi motstå pizzan är vi snart framme på Limhamnsvägen igen och en lång raksträcka som vi delvis redan sprungit. Det har blivit dags att lämna kusten och ta sig in till stan. Men först ska vi passera viadukten under Limhamnsvägen. En backe som alltid är oväntat jobbig, och kanske extra jobbig med 22 kilometer i benen. Köpenhamnsvägen väntar. Rakt fram länge. Förhoppningsvis med vinden i ryggen. När vi når Pildammsparken har jag NÄRA hem. Och närmre ska det bli….

Idag kliver jag av vid doften av kaffe, men det går ju såklart inte på loppet. Fortsättning följer..