Aktuellt

Olof pikade mig att vi springer tillsammans mer sällan nu, än när jag bodde i Kävlinge. Trots att vi bor 1,96 km i från varandra. Och allt är mitt fel, jag är typ ALDRIG hemma på lördagarna när Lördagsturen går. Men idag så!

Turen startar klockan nio och det är helt uppenbart att deltagande löpare inte har nämnvärt intresse av fotboll. Själv tänker jag mig en kort runda och att jag ska vara hemma lagom till andra halvlek. Det är jag inte…

Först ska vi hämta upp ett löpande hundekipage, springa så långt som vederbörande hund orkar, stanna och duscha hunden lite och dricka kaffe. Sen ska vi bada och plötsligt blev inte rundan så kort som jag tänkte. Men vad gör väl det när sällskapet är på topp, hunden är glad och vattnet precis lagom kallt? Och när vi som grädden på moset blir påhejade av en tant längs vägen! Det har faktiskt aldrig hänt mig. Det är alltid gubbar och medelålders män (samma sak enligt mina barn…)som peppar, hejar och kommenterar att det ser lätt ut. Aldrig en tant.

Därför drar jag slutsatsen att det är Olof och Fredrik som får hejaropen. Två medelålders män i sina bästa år. Med knäproblem, dålig syn och allt som hör åldern till. Mig var hon säkert inte det minsta impad över. Trots att jag har ännu sämre syn och till och med en rotfyllning på min meritlista…

Fredrik har nördat ner sig i Chat GPT. Igår frågade han om Piggelina och fick detta rafflande svar (mina kommentarer i kursivt):

Piggelina är en populär svensk blogg som fokuserar främst på träning, löpning och hälsa. Den drivs av Anna Nystedt. Här är några generella punkter om bloggens innehåll:

1. *Träningsdagbok*: Anna delar ofta med sig av sina träningssessioner, vilket inkluderar löprundor, intervallträning och styrketräning.

(Nu har jag legat till mig lite med cyklingen men tycker nog ändå att jag cyklar mer än jag styrketränar….)

2. *Lopp och Tävlingar*: Anna deltar ofta i olika lopp, både inom Sverige och internationellt. Hon skriver reflektioner efter dessa lopp, delar med sig av sina erfarenheter, tider och vad hon har lärt sig.

(Haha, vad jag lärt mig! Att inte gå på stan med en tung ryggsäck dagen innan ett marathon lärde jag mig senast i våras!)

3. *Hälsa och Kost*: Bloggen tar även upp ämnen kring hälsa, kost och välmående. Anna delar med sig av sina egna erfarenheter och tankar kring att leva ett hälsosamt liv.

(Alltså det gjorde jag 2007. Skrev om antioxidanter och långsamma kolhydrater. Jag nästan somnar vid tanken. Äter nog likadant som jag alltid har gjort, men det är mycket roligare att skriva om semlor…)

4. *Motivation*: Inlägg som handlar om motivation, utmaningar med träning, och hur man kan hitta inspiration att fortsätta när det känns tufft.

(Skriver jag om sånt? Jag har ju typ alltid motivation och behöver liksom inte lura mig själv. Så jag har tyvärr inga knep att dela med mig av. Bara kör. Chat GPT har fått det där om bakfoten. Lyssna på någon annan om du vill ha bra ta-dig-ut-knep….)

5. *Produktrecensioner*: Ibland recenserar Anna träningsrelaterade produkter, som löparskor, träningskläder eller teknisk utrustning.

(Those were the days. Hade gärna testat en sprillans ny Garmin eller lite nya löparkläder. Var är alla som vill slänga sånt över mig?  Minns med glädje mina forna samarbeten och lådorna med nya fräscha outfits som dök upp vår och höst. Då när bloggandet var stort och Influencers ännu inte hade uppfunnits och tagit över…)

6. *Personliga Reflektioner*: Som med de flesta bloggar, innehåller Piggelina också personliga reflektioner där Anna delar med sig av sitt liv utanför träning. För en detaljerad sammanfattning eller specifika inlägg rekommenderar jag att du besöker bloggen direkt eller kollar hennes sociala medier-konton, där hon kan ha delat viktiga uppdateringar och inlägg.

(Livet utanför träningen ja. Ganska sparsamt om det. Vet ni ens vad mina katter heter?)

Vad vet Chat-GPT om dig? Om Fredrik visste han inget…

Aldrig har vägen från post-intervall-doppet och hem varit så lång. 2,5 kilometer men kändes som 2,5 mil. Minst. Jag måste flytta….

Någon sadist hade programmerat klockan på 3 x 5 km marafart. När solen stod som högst och sommarvärmen plötsligt hittat tillbaka. Det kan hända att sadisten var jag själv.

Jag har heller inte varit speciellt taktisk i mitt val av runda. Bunkeflostrand en onsdag eftermiddag klockan 16:30 är ingen vinstlott. Försöker hålla mitt intervalltempo utan att tappa fokus bland stressade kontorsråttor på väg hem från jobbet. Gärna med två barn i släptåg som vinglar i alla riktningar samtidigt. Vi snackar livsfara på en onsdag. Och då har jag inte nämnt bulldoggen med det milslånga kopplet…

Första två intervallerna går lite för fort. Trots att jag försöker bromsa. Det straffar sig till den tredje. Den som går längs ribban, bland sommarfirande sällskap som går 6 personer i bredd. Bland räsercyklister, fatbikes, inlines och nittioåringar. Lite motvind på det och det är dags att fälla ut hornen. Kämpar mig i mål på sista intervallen som inte alls av en slump tar slut precis vid min favoritbrygga.

Ett fantastiskt dopp och sen ska jag bara hem också. Ångesten är monumental. Benen är förvandlade till bly. 2,5 kilometer. Varför bor vi SÅ långt bort? Vi kanske borde flytta….

Hemvägen börjar med en backe. Det känns som Mount Everest. Nästa hinder är ombyggnaden av rondellen vid Lidl. Jag behöver springa en omväg på säkert 100 meter. Vet ni hur långt HUNDRA meter är? Det är ungefär som till månen och tillbaka. Hoppas på rödljus vid alla korsningar men har gröna vågen just idag. Typiskt. Det hade varit skönt att stanna…

Lyckas stappla mig hem. Nu högläge. Men det var ett fantastiskt pass!

Å vad grymt att få krypa in i spinningsalen igen. Det var de coolaste deltagarna som hade samlats. De med pannben så tjocka, och horn som bara blev längre och längre. Drömmen för vilken instruktör som helst.

Med ett sånt gäng är det lätt att leda passet. Alla är på. Alla kämpar. De ser till och med lyckliga ut när de lider.

Motsatsen är hemsk. Deltagaren som knappt tar av överdragströjan. Som slötrampar på en för lätt växel och vägrar bli trött. Som ser uttråkad ut och tittar på klockan. Det räcker med en sån för att tappa självförtroendet och bli en sämre version av sig själv. Som tur är finns de inte jättemånga av dem. Och förhoppningsvis kommer de inte tillbaka om de tycker passet är så tråkigt som de utstrålar.

Anyway. Idag var det inga surpuppor utan bara ett sjuhelsikes gäng med fighters. Så jag drogs med. Igen. Och blev så där trött att jag inte orkade gå hem. Fast jag bara har 3 minuter dit….

Så jag forsätter nog lite till. Som instruktör. Fast jag ibland tänker att jag borde sluta. 25 år utan guldklocka. Det borde kanske räcka så. Fast nej…