Aktuellt

Det är inte bara semestern som är slut, det är också sommarupphållet från gymmet och mina klasser där. I morgon är det dags att spinna och yoga igen. Och komma ihåg hur man gör…

Jag hade tänkt slänga ihop en ny spinningklass men såklart hann jag inte det. Det blir gammalt igen. Men till nästa vecka….

Och så yogan. Som jag haft rekordlång paus ifrån. Kommer jag ens veta vad som är upp och ner på mattan?

Men alltså. Jag tror det sitter i märgen. Det ska nog gå bra. Värre är det att hitta spinningskorna och komma ihåg det där med att måla tånaglarna. Långlöpartår visas helst inte omålade i offentligheten…

Har du semester kvar? Och vilken färg är dina tånaglar?

Jag ska springa lugnt och fint. En glassig runda i det fina vädret. När Fredrik släpper av mig i Hässleholm lägger han till: Fast spring i alla backarna!

Det är något motsägelsefullt i ”Lugnt och fint” och Göingeåsen. För hur lugnt jag än springer blir det jobbigt i backarna. De är liksom lodräta. Spikrakt uppåt. Jag förvandlas till en levande blåsbälg med en trum-maskin innanför bröstbenet.

Men mellan backarna njuter jag. Av att sommaren äntligen är tillbaka. Av utsikten och vyerna i världens bästa Hovdala. Då vet jag inte vad jag ska komma hem till…

Fredriks ärende i Hässleholm har dragit ut på tiden och kaffemaskinen står därmed utan sin barista, precis när kaffebehovet är som störst. Klockan är 11:30 och jag har sprungit 19 kilometer. Jag. Behöver. En. Latte.

Han säger att det kommer att dröja, men han kan guida mig till att göra en espresso. Så kan jag värma havremjölk på spisen och hälla i. Good enough.

Börjar värma mjölken samtidigt som katten börjar hulka på mattan. Springer för att rädda mattan, men för sent. En halv gräsmatta uppblandat med mat och slem lägger sig som en brun fläck på mattan innan jag hinner dit. Medan mjölken kokar över…

Tvättar mattan och stänger av spisen. Fast i omvänd ordning. Börjar om.

Blodsockret i källaren. Spisen på. Får till en espresso och min hemma gjorda latte utan skum står redo att drickas. Sjunker ner i soffan. Händerna runt koppen. Njuter av doften. Ska precis förs koppen mot munnen då katten börjar hulka. Måste rädda mattan!

Livet behind the scenes. Men kallt kaffe är också kaffe.

När bloggandet var i sin begynnelse skrev man OFF TOPIC på sånna här inlägg. För att löparnörden skulle bli förvarnad. Och inte råka ramla in på ett inlägg om svamp, på den blogg som vanligtvis bara handlar om löparlycka, bråkiga kroppsdelar och rafflande race reports…

Jag har alltså plockat svamp. Med guidning av en svampkunnig granne. Säkrast så, då jag bara är riktigt säker på två svampar: kantarell och flugsvamp…

Kul tidsfördriv på en lördag då löparbenen ändå skulle vila. Och nu har vi frossat loss på champinjon, brunsopp, björksopp, tegelröd björksopp, röksvamp och ståtlig fjällskivling. Det ni!

Kantarelltoasten sparar vi till i morgon. Som den perfekta belöningen efter ett varv i Hovdalas backar.

Hoppas din lördag också varit god!

Ett av mina absoluta favoritpass kommer från Portugal. Där finns en runda som i löparmun heter Castro Marim-rundan. En blandning av ganska långt och fart.

I senare versioner är den omarbetad lite för att passa med kuperingen på plats. Det här är ursprungsversionen utan hänsyn till de obefintliga backarna vi har i Malmö:

Uppvärmning 20 minuter

10 min marafart

20 min marafart

15 min marafart – 10 s/km

10 min marafart – 15 s/km

5 min marafart – 20 s/km

5 min fri fart

Nerjogg 5 km

Mellan intervallerna 2,5 min jogg

Första två går plättlätt. Känner mig stark som ett troll. Sen händer nått på tredje intervallen. Plötsligt får jag slita för den fart som precis var lätt. Och för den nya farten jag ska hålla får jag slita än mer. Fattar inget. Men har noterat att det här händer mig ibland. Att jag liksom kommer fel in i intervallen och att steget inte stämmer.

Kämpar mig runt och i nästa återhämtning stannar jag till och dricker. Gaskar mod i mig själv och tänker att det bara var tillfälligt hjärnsläpp i kroppen.

10-minutrarna därefter ska gå ännu fortare men nu är jag på banan igen. Inga problem. Kroppen svarar.

På första 5-minutraren lyckas jag dra upp tempot lite till men till sista fri-fart-intervallen finns inte mer att ge.

Fri fart brukar betyda att alla gaseller sticker före. Det är också då vi brukar befinna oss i en pinjeskogen med rötter. Och jag som varken har spurtmotor eller trailteknik brukar inte få till någon särskild tempoökning.

Det får jag inte idag heller. Trots att underlaget är den perfektaste asfalt. Men fri fart är ju fri. Så den är ju rätt oavsett. Ändå skönt.

Fast skönast av allt är doppet efter. Ligger i länge och väl i de sjutton graderna. Mest för att tre badvakter blockerar trappan upp och jag inte vill störa. Jag har ju inte de mest fancy löpartrosorna på mig…

Hundra år har gått och jag är rejält hungrig. Springer hem som i ett vacuum och undrar om jag någonsin ska komma hem.

Möter Olof som noterar min frånvarande blick. Rackarns att man ska bli ertappad när man är som tröttast. Men sen…

Vid nästa rödljus står en kille. När jag stapplar iväg ropar han: Det ser bra ut! Springer du marathon?

Hostar fram ett svar och sträcker på mig. Skuttar pigg hem den sista kilometern och kraschlandar sen på hallgolvet. Och ingen är hemma och kan ta av mina skor…