Lugnt och fint. Eller nåt.

Jag ska springa lugnt och fint. En glassig runda i det fina vädret. När Fredrik släpper av mig i Hässleholm lägger han till: Fast spring i alla backarna!

Det är något motsägelsefullt i ”Lugnt och fint” och Göingeåsen. För hur lugnt jag än springer blir det jobbigt i backarna. De är liksom lodräta. Spikrakt uppåt. Jag förvandlas till en levande blåsbälg med en trum-maskin innanför bröstbenet.

Men mellan backarna njuter jag. Av att sommaren äntligen är tillbaka. Av utsikten och vyerna i världens bästa Hovdala. Då vet jag inte vad jag ska komma hem till…

Fredriks ärende i Hässleholm har dragit ut på tiden och kaffemaskinen står därmed utan sin barista, precis när kaffebehovet är som störst. Klockan är 11:30 och jag har sprungit 19 kilometer. Jag. Behöver. En. Latte.

Han säger att det kommer att dröja, men han kan guida mig till att göra en espresso. Så kan jag värma havremjölk på spisen och hälla i. Good enough.

Börjar värma mjölken samtidigt som katten börjar hulka på mattan. Springer för att rädda mattan, men för sent. En halv gräsmatta uppblandat med mat och slem lägger sig som en brun fläck på mattan innan jag hinner dit. Medan mjölken kokar över…

Tvättar mattan och stänger av spisen. Fast i omvänd ordning. Börjar om.

Blodsockret i källaren. Spisen på. Får till en espresso och min hemma gjorda latte utan skum står redo att drickas. Sjunker ner i soffan. Händerna runt koppen. Njuter av doften. Ska precis förs koppen mot munnen då katten börjar hulka. Måste rädda mattan!

Livet behind the scenes. Men kallt kaffe är också kaffe.