3 x 5 km marafart. Sen Hemnet…

Aldrig har vägen från post-intervall-doppet och hem varit så lång. 2,5 kilometer men kändes som 2,5 mil. Minst. Jag måste flytta….

Någon sadist hade programmerat klockan på 3 x 5 km marafart. När solen stod som högst och sommarvärmen plötsligt hittat tillbaka. Det kan hända att sadisten var jag själv.

Jag har heller inte varit speciellt taktisk i mitt val av runda. Bunkeflostrand en onsdag eftermiddag klockan 16:30 är ingen vinstlott. Försöker hålla mitt intervalltempo utan att tappa fokus bland stressade kontorsråttor på väg hem från jobbet. Gärna med två barn i släptåg som vinglar i alla riktningar samtidigt. Vi snackar livsfara på en onsdag. Och då har jag inte nämnt bulldoggen med det milslånga kopplet…

Första två intervallerna går lite för fort. Trots att jag försöker bromsa. Det straffar sig till den tredje. Den som går längs ribban, bland sommarfirande sällskap som går 6 personer i bredd. Bland räsercyklister, fatbikes, inlines och nittioåringar. Lite motvind på det och det är dags att fälla ut hornen. Kämpar mig i mål på sista intervallen som inte alls av en slump tar slut precis vid min favoritbrygga.

Ett fantastiskt dopp och sen ska jag bara hem också. Ångesten är monumental. Benen är förvandlade till bly. 2,5 kilometer. Varför bor vi SÅ långt bort? Vi kanske borde flytta….

Hemvägen börjar med en backe. Det känns som Mount Everest. Nästa hinder är ombyggnaden av rondellen vid Lidl. Jag behöver springa en omväg på säkert 100 meter. Vet ni hur långt HUNDRA meter är? Det är ungefär som till månen och tillbaka. Hoppas på rödljus vid alla korsningar men har gröna vågen just idag. Typiskt. Det hade varit skönt att stanna…

Lyckas stappla mig hem. Nu högläge. Men det var ett fantastiskt pass!