Å vad grymt att få krypa in i spinningsalen igen. Det var de coolaste deltagarna som hade samlats. De med pannben så tjocka, och horn som bara blev längre och längre. Drömmen för vilken instruktör som helst.
Med ett sånt gäng är det lätt att leda passet. Alla är på. Alla kämpar. De ser till och med lyckliga ut när de lider.
Motsatsen är hemsk. Deltagaren som knappt tar av överdragströjan. Som slötrampar på en för lätt växel och vägrar bli trött. Som ser uttråkad ut och tittar på klockan. Det räcker med en sån för att tappa självförtroendet och bli en sämre version av sig själv. Som tur är finns de inte jättemånga av dem. Och förhoppningsvis kommer de inte tillbaka om de tycker passet är så tråkigt som de utstrålar.
Anyway. Idag var det inga surpuppor utan bara ett sjuhelsikes gäng med fighters. Så jag drogs med. Igen. Och blev så där trött att jag inte orkade gå hem. Fast jag bara har 3 minuter dit….
Så jag forsätter nog lite till. Som instruktör. Fast jag ibland tänker att jag borde sluta. 25 år utan guldklocka. Det borde kanske räcka så. Fast nej…
Inga kommentarer