Aktuellt

Lagom så här veckan före Helsingborg marathon bokade jag in mig till Fysioterapeuten för min vanliga 6-veckors service. Och precis som förra gången satte jag diagnosen själv!

Jag har gått hos honom regelbundet så länge nu att jag blivit världsmästare på min egen kropp. Känner jag på ett visst sätt kring höft och baksida lår är det bäcken och korsben som ställt sig snett. Känner jag kring fot och underben är det en kedja från foten upp till ryggen som kopplat ur.

Idag är jag tämligen säker på att bäckenet är rakt och att det är den där underkroppskedjan som börjat spöka. Och ja, jag hade rätt.

Just den här åkomman är enkel att åtgärda själv. Det kostar bara en tennisboll. Så det var ju värsta oekonomiska att gå till Fysioterapeut.

Till nästa gång får jag sikta in mig på någon sne nack-kota istället. Sånt som jag varken kan diagnostisera eller behandla. Så man får lite mer valuta för pengarna!

Går du också på service eller är du för ung för sånt?

Dagens pass: 5 x 1 km. Hur lätt som helst. Eller inte…

Programmerar passet i klockan och tänker att det här kommer bli en walk in the park. Under de senaste veckorna har jag harvat runt på 4 x 5 km och 3 x 5 km-rundor. Och nu ska jag bara beta av en enda femkilometrare och och dessutom med en massa vila insprängt. Hur enkelt som helst, Men det var ju det där med farten…

Nu är det milfart som gäller. Och uppskattingsvis kommer jag hålla ca 30 s snabbare/km än jag gjort på mina längre intervaller. Det låter inte så mycket. Men alltså. Det ÄR det!

Speciellt varannan intervall. De som går i motvind. Rent logiskt vet jag att jag borde kunna springa lite långsammare här, för att medvindsintervallerna å sin sida går lite fortare. Men jag är en sifferpedant. Med alla sifferdiagnoser som finns. Det är i min hjärna tydligen helt okej att medvindsintervallerna går 10 sekunder snabbare/km än planerat, men jag kan liksom inte leva med att motvindsintervallerna ska gå 10 sekunder långsammare. Därför går de PRECIS enligt plan…. Och då blir det lite jobbigt för tant.

Springer hellre två varv runt månen i tröskelfart  än en ynka motvindskilometer i milfart. Sån är jag. Därför är jag värd en belöning efter avklarat dagsverke. Belöningen är ett bad. Såklart.

Ett underbart bad under en mörkblå himmel. Helt ensam. Lyxen när solskensbadarna håller sig inne….

När klockan ringer för morgonens löprunda känns sovrummet fortfarande mörkt. Men eftersom jag är grymt långsam med att hitta mina grejer sådär på morgonkvisten hinner det ljusna innan jag kommer ut. Men ändå. Det blev en påminnelse!

En påminnelse om att tiden snart är här då löpningen begränsas. För den som helst inte springer i mörker. Och för den som blir dubbelt så kvällstrött när ljuset försvinner.

Tiden då jag petar in löppass klockan 06 och gott och väl hinner med ett långpass efter jobbet är på väg att ta slut. En liten sorg i hjärtat.

Kanske är det därför jag njuter lite extra idag. Och badet efteråt känns ännu mer fantastiskt än vanligt.

Kanske är det därför jag inte bryr mig om att det ser ut som jag kissat på mig. För att jag glömde att blå shorts är ett dåligt val när man spradat och bara dragit på shortsen över blöta trosor.

För om några veckor badar jag inte efter morgonjoggen, som jag förvisso inte heller gör…. Och skulle jag ändå göra det är det ingen som kommer se den ostrategiskt placerade blöta fläcken på shortsen.

Nu njuter vi hörrni. Maxar ljuset, värmen och sommaren. Fyller en skattkista med fantastiska minnen att plocka fram när vi korvar ner oss i vintertightsen lite längre fram…

I bloggarnas begynnelse var vi ett gäng som började följa varandra. Vissa kontakter har fortsatt via instagram och andra sociala medier.  Andra har liksom runnit ut i sanden. Bland de tidigaste bloggbekantskaperna fanns Ingmarie och Anna. Och idag hade vi ”återträff”.

Att med kort varsel synka tre personers schema visade sig som omväxling vara plättlätt. Det var lite lurigare med valet av runda men efter en heroisk insats av Annas man Daniel hade vi ett gps-spår att följa.

Vi startar vid Alunbruket och tanken är 26 km löpning, ett dopp i en sjö och fika på Alunbrukets café. Vi lyckas med två av tre…

Löpningen är fantastisk. Precis så där lagom trailigt för en asfaltjunkie. Vi springer i en fart där vi orkar prata, och prata gör vi. Vi hinner typ avhandla ALLT innan vi är tillbaka vid bilen igen.

Badet går inte lika bra. Sjön vi har parkerat vid är så slajmig att inte ens Ingmarie hoppar i. Och DÅ vet man att det är illa. Och vi är för hungriga för att ta oss till Verkasjön som ligger en bit bort.

Mat alltså. På Alunbrukets uteservering förlustar vi oss i en något för liten macka, men god är den och tillräckligt för att överleva nästan hela vägen hem…

Vi hade kommit hela vägen om vi inte råkat komma in i Malmö precis efter slutsignalen i MFF:s fotbollsmatch. Det är omöjligt att passera övergångsställena och de lämmeltåg som är på väg över. Blodsockernivåerna är lite för låga för att orka med bilkön. Jag längtar efter kaffe. Efter att ha trasslat oss nästan hela vägen, hoppar jag av så att Anna kan välja annan väg och få komma hem i vettig tid. Just idag bor jag nämligen väldigt ostrategiskt till!

Men förutom just slutet, så gjorde vi det igen. En kanonsöndag att leva på länge!