Aktuellt

Jag la ut en bild på min fotled på instagram. Jag tyckte själv den var ganska nätt men uppenbarligen såg den helt förskräcklig ut. Det var många skrämda emojis bland kommentarerna. Och råd.

Råd om vila, högläge, linda och is. Allt såklart jätteklokt i det akuta skedet. Men efter någon dag kände jag spontant att det inte var lönt. Att min fotled snarare behövde blodgenomströmning och rörelse. För att få svullnaden och gå ner och för att undvika att bli stel. Så jag tog med mig fotleden på Body Pump redan dagen efter. Den protesterade inte, mer än i trappan ner från lägenheten. Nästa dag provade jag både spinning och yoga och det kändes inte ett dugg. Och svullnaden la sig mer och mer.

Jag fick bara ett råd som gick mot strömmen. Det som sa: ”se till att foten inte stelnar till”.  Och det var det jag valde att lyssna till. Rådet kom från Ingmarie som tycker vila är ungefär lika tråkigt som jag. Det var också till henne jag lite försiktigt skickade frågan: Tror du jag vågar springa idag?

Det vore ju rent dumt att fråga sin egen mamma tänker jag. Bättre att fråga där man får det svar man vill ha.

Ingmarie säger spring, så jag springer.

Fast helt ärligt lägger jag mer tid på själva tejpandet än löpningen.

Tejpen sitter som berget på rullen och det kräver hela min samlade armstyrka att få ut en bit som ska räcka från insida till utsida av underbenet. Och den proceduren ska jag göra FYRA gånger. Innan jag ska börja snurra åttor runt fotleden. På youtube ser allt plättlätt ut, men alltså… när tejpen tejpar fast sig i sig själv för fyrtiofemte gången är jag beredd att ge upp. Slänga ut tejpen genom fönstret och ställa in min marathonstart.

Men jag omprövar mitt beslut. Kämpar i tjugo minuter till och ger mig sen iväg.

Känner efter. Det känns i foten, i andra foten, i knät, i axeln. Kanske en dum idé det här. Fast det måste väl vara bättre att det känns överallt än bara i foten? Efter någon kilometer släpper allt. Det är bara tejpen som känns. Den där hemska känslan av att vara inlåst samtidigt som någon sliter av ett plåster väldigt långsamt.

Tejp. Det värsta värsta. Jag ska muta Fredrik med fyra miljoner för att sätta dit den på lördag. Men hade det inte varit snyggare med en rosa?

Ibland undrar jag varför jag bloggar. Över all den tid jag lägger ner. För vad?  Men ibland är det bra!  För här i bloggen hittar jag allt jag behöver. T ex HOPP inför lördagens marathon.

Efter lite grundlig research vet jag att inget är omöjligt. 2016 stukade foten på en söndag och sprang 22 kilometer på fredagen efter. Förvisso långsamt men ändå. Det är FEM dagar.

Min nyförvärvade stukning kommer att ha hela sex dagars läkning till lördagens marathon. En dag extra och 20 km längre. Låter som en logisk ekvation. Eller nått.

Oavsett vilket är det skönt att veta att det inte finns några alternativ till Helsingborg marathon. Jag ska springa alla och funderar inte mer.

Det gjorde jag inte 2019 heller. Då sprang jag, 45 dagar innan start, långpass på 1600 meter men funderade inte heller då på OM. Bara HUR. Läser jag i världens bästa faktakälla…

Så nu vet ni det. Det blir start. Och mål. Det är mer vägen däremellan som är lite oklar….

Vi är i sportstugan och med den fantastiska skogen runtomkring känns det som en dödssynd att välja asfalt. Därför gör jag inte det…

Vi åker till Tyringe där Fredrik ska orientera. Jag ska med hjälp av en karta hitta från tävlingsområdet till närliggande motionsspår och springa ett varv på tiokilometersslingan. Och tillbaka.

Det där med närliggande gäller kanske på kartan. Men inte för den som springer vilse direkt, kommer för långt och har 4 km på klockan innan jag ens nått slingan.

Men det ska ordna sig. Eftersom jag ändå kommer att komma fel på slingan och gena bort typ halva…

Slingan är markerad åt båda håll men pilarna och kilometermarkeringarna skvallrar om att det finns ett håll som är mer RÄTT än det andra. Och såklart är det inte det hållet jag har valt…

Därför är det lite lurigt i svängarna och tids nog ska jag göra fel val. Men först ska jag trampa snett, säga JÄVLAR åtta gånger och lägga mig i mossan med foten på en stubbe. Jag som typ aldrig svär. Eller ligger i mossan.

Foten är svullen men inte värre än att jag kan ta mig vidare. Smärtan flyttar sig efterhand. Från utsidan till insidan till insida underben. Det går okej men ibland hugger det till. Småjoggar.

Passerar 1,5 km skylten och eftersom jag springer baklänges borde det ju snart komma en start. Men det gör det inte. I en korsning med fem vägval väljer jag en av de fyra felaktiga.

Springer omkring i skyltlöst land, väljer stigar på volley och får plötsligt syn på en skylt. 2,5 kilometer. Här har jag ju redan varit!  Jag är på samma stig som jag kom och på väg tillbaka till 4,5-skylten där jag hoppade på.

Därmed missar jag typ halva rundan, men tillsammans med det oskyltade partiet och utsvävningen i början blir totalen hyfsat rätt.

Jag brukar säga att jag inte behöver någon fancy Garmin för att jag ändå bara använder de enklaste funktionerna. Men när man inte kan hitta runt ett motionsspår ens med karta OCH ”Min Karta” i mobilen vetetusan. Det är kanske snarare just jag som behöver en klocka där man kan ladda upp färdvägen. Och jag fyller ju snart jämnt… (Ping Fredrik, om du ens läser min blogg?)

Fast mest behöver jag gott läkkött till foten…

Alltså det borde finnas väjningsplikt för söndagsflanörer när en löpare råkar planera snabbdistansen så dåligt att hon ska hålla 4:36-fart mitt i Limhamn city…

Snabbdistansen för dagen är 5 km och efter en uppvärmning på de lugnaste cykelvägarna är det dags att dra igång benen.

Det flyter fint de första två kilometrarna och jag behöver inte väja för varken bilar eller människor. Men plötsligt befinner jag mig i Limhamns centrum. Hur jag ens lyckats hamna för vet jag inte men det verkar inte finnas någon väg ut. Jag måste rakt igenom.

Vi snackar tvära svängar, trottoarkanter, rödljus, bussar och personer med rollator. För att inte tala om tre personer i bredd som vägrar flytta sig.

Jag efterlyser därför en ny trafikregel. Som ger intervallöpare fri lejd. För att undvika incidenter med sånna som jag. Som i jakt på rätt kilometertid lite för ofta springer rätt ut i gatan eller rundar en hundägare med lite för tight marginal.

Eller är det sånna som jag som borde förbjudas? Det var ju en mycket värre tanke…