Under marathonveckan är jag inte jättelätt att ha att göra med. Så stressigt, med så många livsviktiga beslut…
Det börjar med matnojorna. Inte för mycket blomkål och kikärter. Vill inte ha gaser from hell på själva race day. Men pasta! Kolhydratladdning är ju gott. Fast inte BARA pasta. Vill ju inte bli hård i magen och bära runt på massa extra last. Och…. har jag inte lite järnbrist ändå? Kanske borde äta de där köttet som jag oftast inte äter. Men tänk om magen slår bakut bara för att den är ovan…
När matbesluten landat kommer förkylningsnojorna. Är det inte lite rispigt i halsen? Och vågar jag gå till jobbet? Det gjorde jag. Men jag gick hem innan klockan 10 pga kraxande kollega. Thank God för hemarbete!
Hemma i min ensamhet är det ingen som påminner mig om att dricka. Det är annars en uppgift mina kollegor tagit till sig med hull och hår. Jag är sämst på dricka vatten och utan någon påminnelse riskerar jag komma uttorkad till start. Skålar med mig själv men ändå blir det för lite. Problem också att jag åt rödbetor igår. Det ska ju vara bra. Men alltså, man ser ju döende ut när man går på toa. Hur ska jag veta om färgen är ljusgul när rödbetan färgat allt blodrött?.
Järntabletter? Magnesium? Coldzyme? D-vitamin? Resorb? Tar fram allt men glömmer. Medan jag tar en ostmacka för säkerhetsskull.
På listan: massage, foamroller och sova mycket, men tiden bara försvinner. Jag hinner inte med. Klippa tånaglar, måla fingernaglar och köpa sporttejp. Det är fasen stressigt att springa marathon.
Jag irrar omkring som en yr höna. Ser favoritshortsen skrika till mig från tvättkorgen. Just ja. Man måste ju ha rejskläderna rena också. En tvätt på det. Och så var det det där med gel-förrådet!?!
På söndag ska jag vila…
Inga kommentarer