Att välja råd och hata tejp

Jag la ut en bild på min fotled på instagram. Jag tyckte själv den var ganska nätt men uppenbarligen såg den helt förskräcklig ut. Det var många skrämda emojis bland kommentarerna. Och råd.

Råd om vila, högläge, linda och is. Allt såklart jätteklokt i det akuta skedet. Men efter någon dag kände jag spontant att det inte var lönt. Att min fotled snarare behövde blodgenomströmning och rörelse. För att få svullnaden och gå ner och för att undvika att bli stel. Så jag tog med mig fotleden på Body Pump redan dagen efter. Den protesterade inte, mer än i trappan ner från lägenheten. Nästa dag provade jag både spinning och yoga och det kändes inte ett dugg. Och svullnaden la sig mer och mer.

Jag fick bara ett råd som gick mot strömmen. Det som sa: ”se till att foten inte stelnar till”.  Och det var det jag valde att lyssna till. Rådet kom från Ingmarie som tycker vila är ungefär lika tråkigt som jag. Det var också till henne jag lite försiktigt skickade frågan: Tror du jag vågar springa idag?

Det vore ju rent dumt att fråga sin egen mamma tänker jag. Bättre att fråga där man får det svar man vill ha.

Ingmarie säger spring, så jag springer.

Fast helt ärligt lägger jag mer tid på själva tejpandet än löpningen.

Tejpen sitter som berget på rullen och det kräver hela min samlade armstyrka att få ut en bit som ska räcka från insida till utsida av underbenet. Och den proceduren ska jag göra FYRA gånger. Innan jag ska börja snurra åttor runt fotleden. På youtube ser allt plättlätt ut, men alltså… när tejpen tejpar fast sig i sig själv för fyrtiofemte gången är jag beredd att ge upp. Slänga ut tejpen genom fönstret och ställa in min marathonstart.

Men jag omprövar mitt beslut. Kämpar i tjugo minuter till och ger mig sen iväg.

Känner efter. Det känns i foten, i andra foten, i knät, i axeln. Kanske en dum idé det här. Fast det måste väl vara bättre att det känns överallt än bara i foten? Efter någon kilometer släpper allt. Det är bara tejpen som känns. Den där hemska känslan av att vara inlåst samtidigt som någon sliter av ett plåster väldigt långsamt.

Tejp. Det värsta värsta. Jag ska muta Fredrik med fyra miljoner för att sätta dit den på lördag. Men hade det inte varit snyggare med en rosa?