Halvmarapremiär – check!

Dottern hade beställt 21 km med cappuccino som tjuvstart på hennes födelsedagsfirande. Jag nappade såklart på idén, men komplikationer tillstötte som bekant. Min svullna fot har under veckan gått en kamp mot tiden. Skulle den hinna repa sig?

Ingen vettig människa hade rekommenderat att springa med foten jag vaknade med i morse. Men jag hade ju lovat….   Därför lindar jag foten. Hårt. Det finns inte på kartan att den ska kunna böjas åt något håll som gör ont. Jag chansar, så får vi se om det håller.  Fredrik undrar om jag är rädd att dottern inte ska orka. Det är jag inte det minsta. Hon kommer fixa biffen. Men hur långt kommer jag själv?

Vi hoppar av tåget i Gunnesbo och hinner ungefär 10 meter innan vårt första ”jag-behöver-knyta-byxorna-stopp”.  Ingen fara, vi har all tid i världen. Och det är ju bra om byxorna inte ramlar ner, det ska ju bli kallt sägs det…

Vid tre kilometer börjar fötterna göra ont. Inte på mig men på orienteraren som vanligen inte nöter miljoner likadana steg efter varandra. Lite snabbmassage och lättade skosnören så är vi på väg igen.

Plankar in på arenan i Lund för en kisspaus genom att låtsas att vi tillhör högstadiegänget på väg in för gympalektion. Alva smälter möjligen in snäppet bättre än jag…

Sen är vi redo.

Befinner oss på åkrarna mellan Hjärup och Åkarp när Kung Bore kommer på besök. Plötsligt är det något kallt och väldigt hårt som slår mot ansiktet. Det är snöflingor i 17 m/s som svider oskönt mot skinnet. Buffen åker längre och längre upp och jag blir lite nervös att denna första upplevelse av halvmara ska leda till ett ”ALDRIG MER”. Men jag hör inga klagomål. Tvärtom blir hon förvånad över hur fort kilometerna tickar.

Efter 15 km når vi Burlöv center där vi går in och värmer oss och äter bar. För den som inte trodde sig behöva vinter-tumvantar-extra-allt blir det en 5 minuter lång handtvätt i varmt vatten för att återfå lite liv i händerna. Mamman med de varma vantarna föreslår ett panik-black-friday-inköp av tjockare vantar men dottern påstår att hon ska klara sista biten.

Efter 16 km är varje kilometer-pip personbästa. Och en gång var sjätte minut jublas det vid min sida. Hon blir egentligen inte trött förrän vid 21,1 km när jag upplyser om att det nog är 900 meter kvar… Då plötsligt stumnar benen, men överlever ändå hela vägen fram. För egen del har foten samarbetat över förväntan. Nu förtjänar den all kärlek.

Inne på en handikapp-toalett börjar sedan den hårda prövningen. För mamman. Den består av två delmoment:

1. Kamma ut håret. Fågelboet som bildats i snöstormen kräver sitt tålamod och sin tid. Det var fasen värre än att springa.
2. Få av tejpen runt foten. Jag hittar ingen öppning och de frusna fingrarna samarbetar inte ett dugg. Det tar nog fem minuter innan jag får tag i rätt ände på tejpen och kan börja dra. Nu har jag ett VÄLDIGT välrakat ben.

Behöver jag säga att den varma cappuccinon efteråt satt som en smäck!?

Och så den här alltså. En sån hade jag inte när jag var 16…