Backyard Ultra Sydkusten 2021. Och mitt första lopp sedan Tjörnarparen i februari 2020. Skulle jag ens komma ihåg hur man fäster en nummerlapp?
Regnet öser ner när vi sätter oss i bilen mot Trelleborg, och det verkar inte ha för avsikt att sluta. SMHI visar något som med lite fantasi kan se ut som en sol vid fyratiden. Fram tills dess ska vi alltså uthärda ett strilande ihållande regn. Under löpning och ännu värre: i pauserna mellan varven. Men vi har ju ett tält att gömma oss under.
Tror jag. För min definition av tält ska visa sig annorlunda än Fredriks. Hans definition av tält är ett pop up tält UTAN väggar. Det som i min värld kallas tak. Och som inte nämnvärt skyddar från ett skånskt regn som allt som oftast kommer från sidan. Vi slår upp vårt ”tält” vägg i vägg med någon som faktiskt har en vägg och drar nytta av dess ena gavel. Från de tre andra väderstrecken har vi fritt blås. Det gäller att placera väskorna i rätt hörn för att inte allt ska bli blött. Några varv in på loppet ska det visa sig att det där med väggar trots allt inte heller var 100%. När tältet på andra sidan lyfter från jordytan och tar med sig två bord i flygfärden…
BUS-banan är fantastisk och det är ett kärt återseende att vara tillbaka efter tre år. Den har liksom alla underlag och blir aldrig långtråkig. Och med små ljuspunkter längs vägen som gör en glad varv efter varv:
Det är den där backen som kommer efter bara 50 meter och som gör att man får gå nästan direkt. Ett utmärkt tillfälle att mingla lite och prata igång benen.
Det är den gungande bron som kan var riktigt härlig om man hamnar i rätt gung, men som i motsvängning blir en stum och konstig historia. Bron som man undrar hur länge den egentligen ska hålla men som faktiskt står kvar år efter år…
Det är trailpartiet som blir lerigare och lerigare efter varje varv och som ett par asfaltskor inte riktigt kan hantera. Vi snackar skridskobana mitt i skogen och farhågan att sätta sig platt ner i leran.
Det är känslan att komma ut på en grusad raksträcka efter tassandet i skogen och känna att nu börjar varvet på riktigt.
Och asfaltrakan längs havet. Över en kilometer spikrakt fram. Just i år i galen medvind. Vissa knorrar över att de asfalterat den tidigare grusvägen men alltså, en asfaltballerina kan bara njuta!
Det är gräsmattan efter fem kilometer som är lite för tuvig för att vara skön. Som blir ångesten varje varv och ett happy moment varje gång den är över.
Det är ljudet från Petras röst i mål som hörs hela sista kilometern, och vetskapen om att det snart är paus!
Jag har sprungit 12 respektive 13 varv tidigare men nu har vi satt ett förnuftighets-tak på oss själva till sju varv. Fredrik har precis kommit igång med träningen, och jag har varit skadad sedan stenåldern och helt smärtfri i bara en månad. Vi ska inte riskera något, hur frestande det än är att testa sina gränser!
Första varvet springer vi tillsammans och småpratar med folk. Det är alltid spännande att höra vad folk har får målsättningar. Och i sammanhanget känns det lite fånigt att komma dragandes med sju…
Det blir ett lugnt varv och allting känns tiptop inför andra start.
Varv 2 delar vi på oss. Fredrik vill springa långsammare medan jag gillar att ha en ordentlig vila mellan varven. Jag blir konstigt trött i ryggen och det känns faktiskt inte bra alls. Alltså vi är på varv två!!! Jag hade behövt den där BUS-karaktäristiska high fajven i målgång men den är inte coronasäker och har därför utgått. Jag får high fajva med mig själv!
Varv 3 får jag ont i vänsterfoten och känner mig allmänt skröplig. Drömmer ett helt varv om att byta skor. Från mina favoritskor till några gamla avdankade. För variation.
Varv 4 släpper allt ont. Och himlen öppnar sig. Det regnar förvisso små regndroppar men hur många som helst. I sidled. Jag blir blöt ända in i märgen men skrattar ändå. För nu har kroppen vaknat och allt känns som det ska. Och det är ju trots allt rätt kul att bli blöt. Men ett tält med väggar hade ju varit gott att gömma sig i efteråt…. Väskan med ombyteskläder ser dessutom oroväckande blöt ut!
Varv 5-7 springer vi tillsammans. Jag har tröttnat på att alltid hamna ensam och att inte ha någon att prata med. Jag drömmer om pannkakorna som utlovats efter femte varvet och när de landat i magen kommer sorgen över att det snart är slut. Bara två varv kvar. Det går lättare och lättare för varje varv och jag är inte alls sugen på att sluta.
Mest har jag ångest över att plocka ner tältet i regn. Att frysa ihjäl när springvärmen lämnat kroppen, och att kånka säckkärran med packning hela vägen bort till bilen. Jag drömmer om att Fredrik ska säga:
-Spring du ett varv till så packar jag ihop.
Men det händer inte.
Jag drömmer om att han ska säga att det hade varit kul med 50 km, och att vi tar ett varv till tillsammans. Men det händer inte heller. Han är fast beslutsam att sluta, och tänker nog inte på att just erbjudandet om att slippa packa tält för ett extravarv hade varit höjden av kärlek. Och en rimlig kompensation för ett tält utan väggar.
Till nästa år hoppas jag han tankeläser bättre.
Fast rent förnuftigthetsmässigt så var det här hur bra som helst. Jag är inte så bra på det där med förnuft! Och 47,9 km är ju inte fy skam!
