Aktuellt

Man kan slänga ihop ett spinningupplägg på en eftermiddag. Det funkar om man tar senaste radioplågorna och kör trettiosekunders intensitetsökningar i refrängerna. Tidseffektivt extra allt! Fast jag vill inte ha det så….

Jag vill ha variation i musiken. För att inte tröttna om två veckor när jag hört varje låt åtta gånger om dagen på radion. Och trettiosekundrare i all ära men ibland vill jag köra fyra minuter, i bland två och ibland 15 sekunder. Då duger det inte att musiken blir soft och gosig precis när jag vill ösa. Därför måste jag ta mig tiden att lyssna in musiken och matcha rätt låt med rätt arbete. Räkna sekunder. Det är typ en veckas heltidsarbete. Och med tanke på att jag väldigt sällan har en vecka spontanledigt för att göra spinningpass drar det ut på tiden. De som går på mina pass vet. Det kan ta en evighet! Fast de brukar inte gnälla…

Anyway. För att få tummen ur LOVADE jag förra måndagen att jag skulle ha nytt upplägg idag. Mest för att jag var ensam hemma i helgen och kunde ägna hela dagarna framför mixmeister utan att någon skulle klaga på att jag var asocial, åt efterrätten framför datorn eller spelade dunka dunka mitt i natten.

Lördag kväll är det party in da house. Det är bara discokulorna och bålen som saknas. Ibland lyssnar jag på tre låtar samtidigt och kaoset är fullständigt i hjärnan. Ju tröttare jag blir desto svårare blir det att få till en smidig övergång mellan låtarna.  Jag kan pilla en kvart för att få till två sekunder. Och ingen kommer att märka det!

Söndag är jag så trött på dunkadunkat att jag inte orkar höra på eländet. Att testcykla passet utan musik är inte riktigt lönt så jag struntar i det. Tänker att det löser sig. En annan dag. Skjut på allt som skjutas kan. Som de gamla grekerna sa. Eller vem det nu var…

Därför får jag snällt starta veckan med ett spinningpass klockan 06.00.  Inklämd mellan skrivbordet och två nyfikna katter. Dunkadunka på hög volym. Morgontrötta ben. Morgontrötta familjemedlemmar som undrar vad som låter.

Men jag tror det håller.

Ikväll blir det premiär. Men en sten lättad från hjärtat och en rad mindre på to-do-listan. Lovely!

Jag brukar skämta om att jag någon gång måste ha svalt en klocka. För att jag liksom känner tiden på ett helt läskigt sätt.

Oavsett vad jag ställer väckarklockan på vaknar jag en minut innan den ringer. När man ser split-tiderna från olika lopp kan det skilja 2 sekunder mellan olika femkilometrar. Himla praktiskt för Fredrik i sitt jobb som hejarklack. Han vet alltid på minuten var jag är under ett lopp. Behöver aldrig vänta eller vara orolig att han missat mig.

Idag ska springa snabbdistans. Enligt programmet ska jag ligga mellan 4:36-fart och femminutersfart och jag bestämmer mig för att satsa på den snabbare tiden. Bara känna hur den känns. Har ju inte sprungit fort på evigheter.

Men jag tittar inte på klockan. Jag går på känsla. Och den där svalda klockan. Men den är lite felkalibrerad. Det blir 4:35…

Jag är konstig.

Jag följer Fredrik på distans. Han ska springa 84 kilometer på en bana de tror bara 25% av de startande kommer att klara. Och det är jag som är mest nervös.

Jag har live-resultat-rapporteringen uppe på datorn när jag vaknar. Då har han varit ute i tre timmar och borde ha passerat första rapporteringen vid 15 kilometer. Hittar honom ingenstans. Kan han ha fått problem redan? Sen inser jag att jag inte hittar någon annan heller. Internet är visst bristvara på fjäll…

Det är långt mellan resultat-sms:en. Det första får jag till frukost. Sen hinner jag dricka cappuccino, gå på body pump och  åka till Malmö med dottern innan nästa sms kommer. Mitt i lunchen plingar det till. Då har han sprungit 62 km. Ett kompletterande sms från the runner himself avslöjar att ”Det gör ont. Men i mål kommer jag”.

Vi fortsätter vår dag i Malmö. Vi känner in feelingen för att reda ut vilka delar av staden vi kan tänka oss att bo i. Jag visar henne alla lägenheter vi kikat på innan vi avslutar med mer cappuccino och en tur till Saluhallen. På vägen till tåget får vi sms från 80 km.  Han har fyra kilometer kvar och har liksom grejat det!

Det är allt jag vet. Han har ännu inte samlat sig för en sms-rapport eller ett telefonsamtal. Jag vet inte hur tankarna gått under dagen. Om det varit 13 timmars fest eller om han fått slåss mot demonerna. De som vill bryta.

Jag vet inte om han hållit sig på benen, fått löparmage eller stukat en fot. Oavsett vad vet jag att han är stolt som en tupp. Förmodligen för speedad för att sova. Och att jag bör förbereda mig på att få hem ett vrak i morgon.

Tills jag hört hans rapport ångrar jag mig lite att jag inte följde med. När han berättar om den obanade terrängen kommer jag inte ångra mig ett dugg!

Regn är det läskigaste som finns när man tittar ut. Fruktansvärt när de första dropparna tränger genom tyget. Och helt fantastiskt när det liksom är kört.

Mina första 8 kilometer är regnfria. Men äckligt fuktiga då solen grillar på den plaskvåta marken. Det är när själva passet är gjort och de är dags för de avslutande 5 x 100 meter stegringslopp som festen börjar. Himlen öppnar sig. Det är omöjligt att värja sig. Stackars hundägare står och trycker under träden. Och så jag. I shorts och t-shirts, genomblöt från topp till tå.

Trycker på i steget. Skiner som en sol. Passerar samma hundägare. Fem gånger fort, fem gånger joggandes. Två tjejer på käpphäst börjar heja tillslut. I brist på annat nöje under trädet.

Blir liksom inte mer fredagsfeeling. Jag måste sluta tro att jag hatar regn. Jag älskar det ju faktiskt….