Aktuellt

Om jag trodde det skulle bli en fridfull tid fram till jul så trodde jag fel. Det går i 180. Det mesta helt självförvållat. För att jag har så lätt att hitta på roligheter och så svårt att inse att det tar tid…

Till helgen har jag bjudit in till en 21 kilometer lång utspringning av Kävlinge. Inför vår stundande flytt! Bland flyttkartonger och allmän oreda har jag dessutom utlovat både cappuccino och hembakta lussebullar. Med tanke på att en av deltagarna är bagare infinner sig plötsligt ett lätt inslag av prestationsångest inför uppgiften. Och förutom tiden att baka kommer det att ta minst det fyrdubbla antalet timmar att hitta det perfekta receptet. (Här kan du som välvillig bloggläsare rädda mig lite genom att kommentera med ditt allra bästa recept).

Men jag nöjer mig inte där. Jag tycker ju att Lucialöpning är en rolig grej och drar ihop ett ännu större gäng till reflexlöpning i Stävie. Här var jag klok nog att inte skriva ut ordet ”hembakta” framför lussebullar, men ändå. För att springa reflexbana behövs reflexer, och de har såklart regnat bort. Uppskattad förberedelsetid, minst 3-4 timmar för målning.

Som om inte en flytt är tillräckligt stressig i sig har jag dessutom bestämt mig för att arrangera ett lopp den 18 december, och springa omkring som en tomte den 19:e.

Och så fyller dottern 18 år med tillhörande fest och släktkalas.

Men. Mellan den 22-27 december råder det totala lugnet. Då njuter vi av julefrid bland kartonger och äter tomtegröt tills vi skäms. Sen smäller det och flytten kan börja.
Det är bara att hålla hårt i hatten!

Ibland är jag inte så smart. Som när jag lovar att ta två timmars spin of hope-spinning dagen efter ett hyfsat långt lopp. Därför har jag ångest typ hela förmiddagen. Benen känns ju inte jättepigga…

Klockan 14 är det dags. Och helt utan självbevarelsedrift väljer jag två upplägg med en massa intervaller. När man hade kunnat ta ett mysigare och lugnare alternativ. Men benen samarbetar. Redan under uppvärmningen på första passet visar wattmätaren konstigt höga siffror. Det är som att Hulken har krupit in i mina ben. Och värre blir det.

För på andra passet är det massor av kändisar. Som är peppiga och smittar med sin energi. Mina ben är av den lättlurade sorten. De taggar till ännu mer. Bara kör. Helt utan respekt för gårdagens 28 kilometer.

Som det brukar med kroppen alltså. Man vet aldrig när den är pigg eller seg. Och det finns verkligen ingen logik. Lite härligt ändå.

Det är en första gång för allt och idag var det dags. Löpcoachning på engelska. En gång i tiden var jag bra på engelska. Jag hade bott ett år i USA och hade flyt i språket. Det var 31 år sedan…

Idag använder jag engelska ytterst sporadiskt. En gång i veckan på jobbet typ. Och då pratar vi aldrig i löptekniska termer. Därför är jag nervös hela dagen och pratar engelska med mig själv i bilen på vägen dit. Det funkar hyfsat.

Sen står jag där i min iver och ska förklara löpsteget och dagens övningar,  och plötsligt faller orden bort. Vad heter ens BACKE på engelska? Och STAVAR? Backen är ett ett rent hjärnsläpp men alltså stavar, har jag någonsin lärt mig det?  Hälsenan försvinner också spårlöst ur ordförrådet men jag är en stjärna på kroppsspråk så det löser sig.

Nu blir det skönt att prata svenska ikväll. Jag har övat in några fraser:

– Kan jag få en cappuccino?
– Kan jag få massage?
– Var är min löparklocka?

Sånt som är viktigt dagen före långlopp!

Att hämta nummerlapp på Löplabbet utan att handla är ett konststycke som kräver sin disciplin. Speciellt som den med nummerlapp får handla till 20% rabatt.

Jag räddas lite av att jag faktiskt inte behöver något. Utom shorts, och det är lite fel säsong för det….

Och den där villhöver-känslan infinner sig inte. Kanske för att alla tights har sidofickor…

Så jag går olyckligt tomhänt därifrån. Fast lite lycklig ändå. För jag har en nummerlapp och fyra säkerhetsnålar. Någon gammal jacka att sticka dem i finns ju garanterat där hemma. Och så har jag ju ”tjänat” jättemycket på det jag inte köpt. Därmed har jag ju råd med nya inneträningskor. Jag är troligen den ENDA i hela världen som fortfarande har färgglada inneskor. Det är förövrigt inga inneskor utan ett par löparskor som jag köpte i för liten storlek och som fått tjänstgöra som inneskor sedan stenåldern. Jag är verkligen för snål för nya innegympaskor. De går ju liksom aldrig sönder heller. Men någon gång måste man ju våga öppna plånboken. Speciellt som den var så exemplariskt stängt idag.

Vilken färg är dina innegympaskor?