Järvens stig på distans

Jag följer Fredrik på distans. Han ska springa 84 kilometer på en bana de tror bara 25% av de startande kommer att klara. Och det är jag som är mest nervös.

Jag har live-resultat-rapporteringen uppe på datorn när jag vaknar. Då har han varit ute i tre timmar och borde ha passerat första rapporteringen vid 15 kilometer. Hittar honom ingenstans. Kan han ha fått problem redan? Sen inser jag att jag inte hittar någon annan heller. Internet är visst bristvara på fjäll…

Det är långt mellan resultat-sms:en. Det första får jag till frukost. Sen hinner jag dricka cappuccino, gå på body pump och  åka till Malmö med dottern innan nästa sms kommer. Mitt i lunchen plingar det till. Då har han sprungit 62 km. Ett kompletterande sms från the runner himself avslöjar att ”Det gör ont. Men i mål kommer jag”.

Vi fortsätter vår dag i Malmö. Vi känner in feelingen för att reda ut vilka delar av staden vi kan tänka oss att bo i. Jag visar henne alla lägenheter vi kikat på innan vi avslutar med mer cappuccino och en tur till Saluhallen. På vägen till tåget får vi sms från 80 km.  Han har fyra kilometer kvar och har liksom grejat det!

Det är allt jag vet. Han har ännu inte samlat sig för en sms-rapport eller ett telefonsamtal. Jag vet inte hur tankarna gått under dagen. Om det varit 13 timmars fest eller om han fått slåss mot demonerna. De som vill bryta.

Jag vet inte om han hållit sig på benen, fått löparmage eller stukat en fot. Oavsett vad vet jag att han är stolt som en tupp. Förmodligen för speedad för att sova. Och att jag bör förbereda mig på att få hem ett vrak i morgon.

Tills jag hört hans rapport ångrar jag mig lite att jag inte följde med. När han berättar om den obanade terrängen kommer jag inte ångra mig ett dugg!