Aktuellt

Jag skulle springa GBG FIVE på måndag. Med Fredrik och Ingmarie. Och precis lika mycket kaffe och mat som i Malmö och Stockholm i somras. Men saker går inte vår väg. Fredriks fot vägrar att läka och Ingmarie har eventuellt fått förhinder som sätter käppar i hjul. Eller punka på löparskor.

Nu riskerar jag alltså att få springa runt i Göteborg alldeles ensam. Förvisso med sällskap på fikastoppen, av Fredrik som får jobba i intervallform i stället för att springa. Problemet är inte att springa ensam, det gör jag nästan jämt! Problemet är att hitta runt i en ny stad. Blir nervös av blotta tanken.

Det enda jag vet om Göteborg, är att alla vägar bär till Järntorget. Och att kaffet INTE finns där.

Någon Göteborgare med lokalsinne som ska ut och springa en runda eller fem på måndag?

Det är inte lätt att dejta mina barn. Man hamnar liksom rätt in i en familj med udda matvanor och konstiga prioriteringar. Där träning ofta har företräde. Och tvångskaffe förekommer…

Men som pojkvän får man liksom köpa hela paketet. Och skulle man råka ta körkort kan det hända att man får en grattis-present som gör lite ont.

Den 20 november får han låta bilen stå. För då ska han springa Lund Runt, 28 km.

Sorry, men man man får välja flickvän med omsorg. Och väljer man rätt får man springa långt. Det är sen gammalt.

Jag brukar älska mina onsdagar med Runacademy. Det är min ljuspunkt mitt i veckan och jag är alltid salig efteråt. Idag blev det pannkaka. Trots en magisk kväll.

Vi ska springa backintervaller: 40-30-20-10 sekunder. Jogga ner emellan, för att starta nästa intervall när alla är tillbaka på plats. Så var instruktionen…
Gruppen som vi slagits samman med EFTER genomgången har kanske fått en helt annan instruktion. För det visslas när vi är halvvägs ner. Och utan förvarning. Plötsligt ska vi tvärvända och springa uppåt. Och missar dyrbara intervallsekunder varje gång. Visselpipan är tunn och ljudlös. Ibland hörs andra gruppers visselpipor mer än vår och vi stannar förvirrat alldeles för tidigt.

Snuvade sekunder varje intervall blir många sekunder totalt. Många snuvade bäckar blir en snuvig å. Eller nått. Det blev för otydligt och för fnattigt. Pannkaka.

Hoppas allt är som vanligt nästa vecka! Så jag slipper känna mig som en gnälltant…

Alltså jag är så lättlurad. Ge mig den här bilden och jag anmäler mig:

Fem mil i februari låter jättetrevligt. Fredrik är på och vi ska mysa runt där och umgås. Fika länge i energistationerna och ha en bra dag.
Så lät det innan det började ösregna. Just nu sitter jag på kontorsstolen och tänker jag att jag aldrig mer ska gå utanför dörren. Någonsin. Och ännu mindre i februari. Och de där energistationerna hade ju ändå inga pizzabullar. Det enda jag är sugen på när jag springer långt.

Fika länge på smågodis händer inte. Jag gillade inte smågodis ens på godisaffärernas storhetstid.

Men. Nu är jag anmäld. Och det ska bli hur kul som helst. Bara det slutar regna…