Aktuellt

Vi har teams-incheckningar på jobbet för att inte känna oss ensamma och övergivna i hemmaarbetet. En halvtimme i veckan när vi pratar allt annat än jobb, och grottar ner oss i varandras hemligheter. Idag var temat LUKT och vi skulle berätta om en lukt som vi har speciella minnen till. Jag hade svårt att hålla mig till en…

Det här är mina luktminnen:

Leksakskatalog från förr. Underbar lukt. Finns fortfarande i vissa leksakskataloger men inte alla. Jag måste sniffa på varenda en för att se om jag hittar doften som påminner om min egen barndom….
Lukten av norrländsk vår. När snön smälter och det luktar på ett sätt som det ALDRIG luktar i Skåne. Typ jord…
Lukten av gammal pojkväns tonårsparfym på en lurvig nittotalsfilt.
Avgaser från skoter.
Skidsvett. Så som min pappa luktade när han hade åkt skidor. Och som man fortfarande bara kan lukta när man tränar utomhus…
Lukten av ett par sprillans nya Lejonskor, årsmodell 1980!

De andra pratade mer i termer av syren och sommar-regn….

Så, vad har du för luktminnen?

Det är så grått och eländigt. Min energi är på minus hundra när arbetsdagen är slut. Vill. Inte. Gå. Ut. Fast jag låter mig inte luras.

För mörker i staden är mysigt. Alla lampor och ljus. Jag älskar det. Och energipendeln är på plus redan efter halva uppvärmningen. Att springa är tamejtusan mirakelmedicin. Oavsett väder.

Jag är ute ur karantänen och firar med Body Pump. Fast jag kan inte riktigt fokusera, folk har så konstiga saker för sig…

Det är tjejen som kör ett eget pass i bakre hörnet. Okej att man byter ut någon övning för att den av någon anledning inte funkar, men om man byter ut ALLA övningar kunde man kanske gått ut i gymmet istället…

Det är personen som böjer benen när alla andra sträcker. Som ständigt är ur takt och åt fel håll. Jag vet att inte alla har taktkänsla och att det faktiskt inte spelar någon roll, men ändå, det stör harmonin i min ögonvrå…

Jag inser att jag är gnällig. Känner mig som en pensionär och försöker tänka positiva tankar. ”Så fint att de tränar, oavsett vad de tränar och i vilken takt”. Sen tar någon fram mobilen. Fingrar på den ett tag, visar kompisen och börjar prata. Mitt i passet.

”Så fint att de ändå har en mobil. Och en vän att samtala med”. Positiva tankarna funkar inte. Men så här: hon kanske precis fick ett livsviktigt meddelande. Som hon bara måste dela med sig av. Hennes pappa kanske precis hade överlevt en hjärtoperation. Fast, nej. Då skulle de ha jublat. De ser mer ut att kolla Tiktok. För att slippa träna en stund.

Precis ute ur karantänen, och van att hålla extrema avstånd från min egen dotter, är det dessutom lite obehagligt vad folk kommer nära. Innanför både privata zonen och coronazonen. Jag kryper längre och längre fram och snart står jag inne i spegeln med själva instruktören på storbild nästan bakom.

Så för att slippa distraheras har jag i alla fall goda förutsättningar att studera mina egna pormaskar. Eller nått.

I morgon ska jag springa igen…

Vi ska springa långpass, men Fredriks långpass är inte lika långa som mina. Därför dealar jag till mig en gemensam runda på tiokilometersspåret och en solospringning hem till Malmö därefter. Fredrik springer sedan ett varv till, kör hem bilen, fixar hämtmat och eftermiddagsfika. Medan jag är på egna äventyr. Sånna små grejer i vardagen som väger upp alla uteblivna rosor på alla hjärtans dag!

Anyway. Tillbaka till början. Bilresan till Bokskogen. En helt magisk morgon som sätter förväntningarna inför den löpning som komma skall. Fast är det inte lite isigt på marken?

Att det skulle vara minusgrader och is på vägen hade liksom inte slagit mig när jag snörade på mig mina asfaltskor, helt utan fäste. Det kommer bli en spännande tur!

Isen ligger inte runt hela spåret men där den dyker upp har jag fullt upp med att inte ramla och slå ihjäl mig. Fredrik säger något om att det är kuperat och att han är trött i höftböjarna men helt ärligt har jag inte märkt en backe. Jag har fokus på överlevnad. Och önskar mig en hockeyhjälm…

Efter 10 km skiljs vi åt. Han tar ett varv baklänges och jag påbörjar min hemfärd längs Skåneleden. Det här är sträckan som vi upplevde katastrofdåligt uppmärkt förra vintern och det är spännande att se om jag ens ska hitta hem.

Allt går bra till Bara och jag upplever inte alls att det är svårt att hitta. Tar mig vidare längs cykelvägar in mot Malmö och än är det inga problem. Förvisso är markeringarna gula istället för oranga men det lärde jag ju mig förra gången och låter mig inte luras.

Någonstans i utkanten av Malmö tappar jag Skåneleden-markeringarna. Men det finns skyltar som pekar mot Malmö så jag följer cykelstråket istället. Tar av mot Bulltofta för att jag vet att jag någon gång på stenåldern har hittat till centrum därifrån. Det händer dock inte idag. Blir vägvisad tillbaka samma väg som jag kom, snurrar bort mig i områden jag inte alls känner till och dyker upp som gubben i lådan på Möllan fast jag trodde jag skulle komma in via Värnhem.

28 kilometer blev 31. Men vad fasen, det var ju sol ute!