Aktuellt

I brist på annat hittar vi på roliga ord här hemma. Dottern tillbringar sin tid i KATT-antän . Vi andra karantränar.

Hon som inte får kramar från sina smitträdda föräldrar får hålla tillgodo med kattkramar. De senaste dagarna säger hon sig ha levt i katt-antän, och medan hon kramar katt karantränar vi. De karanträningsformer som vi listat som möjliga är såklart löpning, men även utegym och onlineträning i sovrummet.

Som nybliven lägenhetsinnehavare har jag inte vågat gå loss på de värsta hopp-och studspassen men 30 minuter core kändes hyfsat ljudlöst.

Jag tänker faktiskt inte uppfinna särskilt många fler karanträningsformer. För karantänen är sänkt från sju dagar till fem. Så redan på söndag är jag fri. Om ingen lyckats smitta mig innan dess….

Och utsläppt från karantänen finns inget inomhuspass i världen som kan locka mig från en långpanna med kaffe!

Jag tyckte synd om mig själv på sociala medier. Det där karantänlivet lockar liksom inte. Så skriver en bekant: Ut och jogga medan du kan!

Och jag tar honom på orden!  För även om jag med all sannolikhet trillar dit och behöver sitta här inne MER än sju dagar, så kan jag ju roa mig så länge det går. Springa är utomhus och med avstånd. Typ den bästa sysselsättning som finns. Så jag springer. En dag i taget. Och ser hur länge det håller. Och trillar jag sen dit, DÅ kommer jag att gnälla. Men då hade jag i alla fall kul så länge det varade!

Så kom Covid till huset. Efter 6 timmar i karantän klättrar jag på väggarna. Är inte det minsta sugen på att uggla här inne när jag vill hänga på kaffebar, träna på gym och gå i inredningsaffärer…

Det är dottern som släpat hem det läskiga viruset och nu går vi andra och letar symtom. Fredrik fick alla på en gång och sprang och testade sig innan jag ens hann blinka. Negativt. Men så får han ju ”magsjuka” bara man pratar om någon som kräkts.

Jag känner inget men det är väl bara en tidsfråga. Tröstar mig i min instängdhet med att det sista jag såg av omvärlden i alla fall var mycket vackert!

Och springa kan man ju fortsatt. Om jag håller mig frisk. Klockan 06:20 fanns inte en människa ute att smitta. Alltid nått!

Inför vårt utfallslopp i lördags fick vi en grundlig genomgång om biverkningen som oundvikligen skulle komma två dagar efter – träningsvärken!

Enligt säkra källor skulle vi behöva ett badkar att hålla oss i för att kunna sätta oss på toaletten. Kanske behöva sjuka oss från jobbet för att trapporna blev oss övermäktiga. Och allt skulle hända dag 2. Dag 1 var bara uppvärmningen, det som skulle komma sen skulle vara så mycket värre.

Så det var med spänning jag slog upp ögonen idag. Skulle jag ens kunna stå på benen?

Promenaden till toaletten går över förväntan. Känslan av att rumpan består av två kanonkulor har mattats något och det känns som jag går ganska obehindrat. Själva nersättandet på toalettstolen fungerar också. Jag håller faktiskt inte i mig någonstans. Det är först när jag hoppar upp i soffan och drar upp benen under mig som låren känns otrevligt korta. Det stramar!  Tänker ändå att träningsvärken var lite överreklamerad, så farligt var det väl ändå inte?

Sen hör jag från sovrummet: AAAAJ!

Det är Fredrik som vaknat och ordet AAAAJ kommer att höras fler gånger under dagen…

Någon kommer släpande över golvet men det blir inte förrän vi ska gå vår morgonpromenad som det riktigt roliga börjar. Vi har en trappa att gå nerför!

Jag smyger bakom för att se den halte mannen stappla ner. Han ser ut som tvåhundra år. Minst. Hänger på ledstången och går med två spikraka ben. Men ner kommer han. På platten går det oförskämt bra. Tills dess att hans lårmuskler slutar svara och plötsligt ligger han nästan på marken.

Träningsvärk kan faktiskt vara riktigt kul. I alla fall för den som inte drabbades lika illa som befarat…