Aktuellt

Så kom Covid till huset. Efter 6 timmar i karantän klättrar jag på väggarna. Är inte det minsta sugen på att uggla här inne när jag vill hänga på kaffebar, träna på gym och gå i inredningsaffärer…

Det är dottern som släpat hem det läskiga viruset och nu går vi andra och letar symtom. Fredrik fick alla på en gång och sprang och testade sig innan jag ens hann blinka. Negativt. Men så får han ju ”magsjuka” bara man pratar om någon som kräkts.

Jag känner inget men det är väl bara en tidsfråga. Tröstar mig i min instängdhet med att det sista jag såg av omvärlden i alla fall var mycket vackert!

Och springa kan man ju fortsatt. Om jag håller mig frisk. Klockan 06:20 fanns inte en människa ute att smitta. Alltid nått!

Inför vårt utfallslopp i lördags fick vi en grundlig genomgång om biverkningen som oundvikligen skulle komma två dagar efter – träningsvärken!

Enligt säkra källor skulle vi behöva ett badkar att hålla oss i för att kunna sätta oss på toaletten. Kanske behöva sjuka oss från jobbet för att trapporna blev oss övermäktiga. Och allt skulle hända dag 2. Dag 1 var bara uppvärmningen, det som skulle komma sen skulle vara så mycket värre.

Så det var med spänning jag slog upp ögonen idag. Skulle jag ens kunna stå på benen?

Promenaden till toaletten går över förväntan. Känslan av att rumpan består av två kanonkulor har mattats något och det känns som jag går ganska obehindrat. Själva nersättandet på toalettstolen fungerar också. Jag håller faktiskt inte i mig någonstans. Det är först när jag hoppar upp i soffan och drar upp benen under mig som låren känns otrevligt korta. Det stramar!  Tänker ändå att träningsvärken var lite överreklamerad, så farligt var det väl ändå inte?

Sen hör jag från sovrummet: AAAAJ!

Det är Fredrik som vaknat och ordet AAAAJ kommer att höras fler gånger under dagen…

Någon kommer släpande över golvet men det blir inte förrän vi ska gå vår morgonpromenad som det riktigt roliga börjar. Vi har en trappa att gå nerför!

Jag smyger bakom för att se den halte mannen stappla ner. Han ser ut som tvåhundra år. Minst. Hänger på ledstången och går med två spikraka ben. Men ner kommer han. På platten går det oförskämt bra. Tills dess att hans lårmuskler slutar svara och plötsligt ligger han nästan på marken.

Träningsvärk kan faktiskt vara riktigt kul. I alla fall för den som inte drabbades lika illa som befarat…

Jag vaknar med träningsvärken Allan. Mina skinkor känns som två kanonkulor, och framsida lår som gjorda av betong. Fredrik, som inte heller undgått träningsvärk, har ett krav på dagens långpass och det är att det INTE får innehålla höjdmeter. Jag siktar in mig på Malmöitisk asfalt och ett måttligt roligt äventyr. Men han överraskar…

Han vill till havet. Trots bitande vind av modell stark. I Skanör/Falsterbo är det platt och blåsigt. Perfekt för den som vill ”känna livet i sig” utan att behöva springa i backar. Så så blir det.

Ett fantastiskt pass som skulle bli 17 km men nästan blev 22. För att vi båda fick feeling.

Är det bara jag som tycker det är skönt att springa med träningsvärk? Det är faktiskt värre att sätta sig på en stol…

Som nyinflyttad i Malmö får man passa på att testa det lokala utbudet av crazy aktiviteter. Först ut: Tallriken runt – en tävling i 500 meters utfallsgång…

Starten är bara ett par hundra meter hemifrån och vi sitter och sörplar morgonkaffet bara femton minuter innan start. Sen blir det bråttom. Rafsar åt oss semlorna till det traditionsenliga semmelfikat efteråt och ger oss i väg. Ett par minuters utfall för en semla, lätt värt!

Fast det där med ”ett par minuter” är kraftigt feluppskattat. Banrekordet ligger på 16 minuter får vi veta när vi står uppradade på startlinjen. SEXTON minuter utfall. Börjar bli nervöst nu…

Startfältet är kraftigt decimerat på grund av covid och allehanda krämpor, och vi är 5 personer som ger oss av, varav en i barnklassen!

Reglerna är klara, bakre knät ska ner i marken, eller åtminstone precis ovanför. Inga händer på knäna. Det svider. Redan innan första svängen. Som tur var blir det inte värre.

Känslan är konstant, det är bara svettmängden och andfåddheten som ökar. När vi gått en smärre evighet får vi veta att det är halvvägs. Vi ska ha besök klockan 11, hinner jag ens hem? Ett steg i taget. Ibland svarar inte lårmuskeln på tilltal och bakre knät kraschlandar lite. Knäskydd till näst år. Skriv upp det någon…

Olof leder loppet från start till mål. Han har varit med 7 ggr och säkert tjuvtränat däremellan. Mamman med barnet är lite utom tävlan, så jag får ta åt mig vinsten i damklassen om det ens fanns någon. Fredrik kommer in som en tapper trea av tre fullföljande. Fast vi brukar säga att man aldrig behöver berätta hur många som var med!

18 minuter och 29 sekunder utfallssteg senare skakar benen en hel del. Jag känner det inte förrän jag stannar. Och när jag ska böja mig ner för att öppna semmelkartongen. Det är inte riskfritt, jag kan bli sittande där resten av dagen. Men med två semlor hade det ju faktiskt varit helt ok…

Summa summarum: en helt galen grej i fantastiskt väder och trevligt sällskap. Se framemot en träningsvärksrapport om någon dag…