Jag vaknar med träningsvärken Allan. Mina skinkor känns som två kanonkulor, och framsida lår som gjorda av betong. Fredrik, som inte heller undgått träningsvärk, har ett krav på dagens långpass och det är att det INTE får innehålla höjdmeter. Jag siktar in mig på Malmöitisk asfalt och ett måttligt roligt äventyr. Men han överraskar…
Han vill till havet. Trots bitande vind av modell stark. I Skanör/Falsterbo är det platt och blåsigt. Perfekt för den som vill ”känna livet i sig” utan att behöva springa i backar. Så så blir det.
Ett fantastiskt pass som skulle bli 17 km men nästan blev 22. För att vi båda fick feeling.
Är det bara jag som tycker det är skönt att springa med träningsvärk? Det är faktiskt värre att sätta sig på en stol…
Inga kommentarer