Aktuellt

Om man ska till sjukgymnasten på eftermiddagen får man springa på förmiddagen, det är sen gammalt. För att inte riskera att han säger att man inte får springa efter behandlingen…
Om det dessutom ska regna och blåsa 23 m/s efter klockan 08.00 får man snällt ställa klockan.

Det finns alltså bara ett alternativ att få löpningen gjord idag. Tidigt. Reflexväst-tidigt. Och eftersom reflexvästen redan är förpassad till vinterlådan får jag försöka synas på annat sätt. Men min enorma morgonglans.

Väljer naturligtvis runda efter djupgående analys av väderprognosen och får en grym raksträcka i hejdundrande medvind. Längs HELA Ribban. Jag känner mig superstark. Snabbast i hela världen. Ler som ett fån tills verkligheten slår emot mig och jag hastigt plockas ner på jorden igen. Men det var kul så länge det varade.

Åtta timmar senare är det dags för sjukgymnasten. 3 km massiv motvind på tantcykel. Maxpuls och snorsträngar, och en andhämtning som ger utslag på Richterskalan. DÅ blir jag omcyklad av dem. Elcyklisterna. De som ser ut som de är på söndagspromenad i parken. Som sitter raka i ryggen utan att grimasera. När vi andra ligger ihopkrupna bakom styret med ihopskrynklade ansikten.

De provocerar. Men jag får bättre kondis…

Det är dags för Body Pump och vi testar ett nytt gym. Kommer aningens för sent för min smak och jag är rädd att det ska vara fullt. Åtta minuter innan start ändrar vi salen…

-Här finns GOTT om plats säger Fredrik och ställer ner sin stepbräda. Han har rätt. Han har gott om space åt alla håll.

Jag å min sida ser inte det tomma utrymmet mitt framför scenen. Jag ser bara de proppfulla sidorna av salen. Där alla står.

Men jag vill inte heller stå rakt framför. För där finns ingen spegel, bara en stor duk som visar reklam för Apollos träningsresor och energidricka utan energi. Jag vill ha spegel. Och det vill uppenbarligen alla andra också.

Utom den andra mannen på passet. Som släntrar in ett par minuter senare och ser det gapande hålet i mitten. Som ställer ner stepbrädan i någon slags killzon på mitten. Med gott om utrymme åt alla håll.

Medan jag trängs med tjejerna. Står upptryckt framför spegeln och får vrida huvudet mer än nittio grader för att se instruktören…

Men det är det värt. För jag vill se mig själv. Se att jag gör rätt. Kunna spänna ögon i mig själv när jag bli trött. Jag vill se mig själv och försöka gå lite djupare ner än grannen i knäböjen. Kanske se en tillstymmelse till skugga på axeln som eventuellt skulle kunna vara en muskel. Jag behöver spegeln för motivation.

Fredrik bryr sig inte ett dugg. Inte den andra killen heller.

Men även om han inte ser sig själv, så ser vi varandra. Och kan tävla om den där sista viktplattan. Hålla koll på vem som är starkast var. Just idag fick jag titeln ”Utfallsmonster”. Det låter det.

Var står du i en gruppträningssal? Fram eller bak? I mitten eller till sidan?

Jag hade två alternativ till social lördagslöpning, men valde mig själv…. Det första alternativet föll på sin tidiga start. Jag hade ju trots allt varit ute och nattsuddat lite igår. Det andra föll på sin sena start. Bara när man väljer själv blir det helt perfekt. Och det blev det idag.

Fredrik släpper av mig i Landskrona och hämtar upp mig i utkanten av Helsingborg. Däremellan roar han sig med en kortare löptur och två yogapass ute i solen. Jag transportspringer min favoritsträcka. Det går liksom inte att tröttna.

Solen skiner från klarblåhimmel ändå bättrar jag varken på brännan eller alstrar D-vitamin. Solen ligger i ryggen hela vägen. Vinden däremot har jag rakt framifrån. Man kan tycka det hade varit smartare att springa åt andra hållet men då hade jag ju missat halva grejen – lunchen och kaffet på Bruket Kaffebar.

Jag springer utan vatten för att jag vet att det finns toaletter för påfyllning längs vägen. Då har jag inte räknat med att de antingen ska vara låsta eller sakna vatten i kranen. Efter 20 kilometer börjar jag känna mig ordentligt törstig men min inre kamel klarar torka rätt bra så jag överlever.

Backarna mellan Lill-Olas och Fortuna är ovanligt branta idag. Kan det vara straffet för att man flyttat till ett knallplatt Malmö? I övrigt är allt precis så fint som vanligt fast med lite mindre blomsterprakt. Jag drömmer om rapsen som snart ska färga sträckan gul. Om vallmo till midsommar och doften av nyponrosor längre fram. Den här sträckan levererar alla dagar på året. I regn och rusk är den cool, hård och hotfull. I sol är den mjuk och inbjudande.

När jag kommit ner på platten efter min backchock letar jag reda på mina kajak-höfter. Det springer en fotbollskille längre fram. Med höfterna påkopplade närmar jag honom oförskämt fort. Jag ligger bakom en stund för att det är läskigt att köra om. För när man väl kört om måste man hålla undan. Att bli omsprungen tillbaka är pinsamt….

Tillslut tar jag mod till mig. Gasar om. Paddlar fram med min kajak och lämnar honom bakom. Fredrik möter upp efter 25 kilometer och vi kör den sista biten in till stan för mat och kaffe.

En typiskt bra lördag.

Vad har du hittat på?

Jag älskar att träna för min egen skull men ibland är det minst lika kul att coacha andra. Idag fick jag äran att coacha löpteknik och löpstyrka med världens gladaste Anna.

Vi repeterar tekniken som vi tragglat vid fyra tillfällen tidigare. Och kryddar med balansövningar, stabilitetsträning, benstyrka och core i en underbar blandning.

När löpcoachen börjar frysa blir det upphopp. Och hon är frusen till sin natur…

Jag hoppas Anna går hem med ett par nya aha-upplevelser och ett uns av träningsvärk. Själv sätter jag mig på tåget hem med en blå näsa. Och hoppas att våren snart är tillbaka!

Och vet ni? I morgon är det fredag. Min utflyktslöpningshjärna går på helvarv. Den första hemmahelgen sedan stenåldern kan inte gå osprungen förbi!